Category Archives: Tankar

EN SORG

Det gör ont i hela min kropp. Mitt hjärta håller på att gå sönder, jag har en ångestklump som växer sig enda upp i halsen.

Jag går nästan dagligen förbi Frölunda Torg. För 2-3 veckor sedan började jag uppmärksamma en man som sitter på en bänk. Långt hår, långt skägg. Krökt huvud, dunjacka och endast en påse med sovsäck i. Det spelar ingen roll om det är morgon, mitt på dagen eller om det är sen kväll. Det spelar heller ingen roll om det är solsken eller om det precis som igår, spöregnar. Han sitter där, på en bänk. Han ser inte ut att vara en narkoman eller ens alkoholiserad. Han tigger inte. Han bara sitter med huvudet nerböjt.

Det gör så ont. Jag tänker på honom hela tiden.

Jag ringde idag till Uppsökarenheten i Göteborg som jobbar för att hitta dessa hemlösa och försöka ge dem stöttning och hjälp. De kände till den här mannen, och säger att han har alternativ till en lösning men är inte villig att ta åt sig av den hjälpen, men att de dagligen besöker honom.

Det är så himla jobbigt att se och gör så enormt och ofattbart ont i mig. Jag kan inte blunda för det. Att man ser tiggare och uteliggare sker dagligen i en stad som Göteborg men den här mannen har verkligen gjort ett intryck på mig då jag ser honom vareviga dag. Jag förstår inte hur sånt här kan förekomma och jag tycker att alla människor ska ha någon, något. En anledning till att leva och göra det bästa av dagen. Det är så tragiskt att det finns människor som tappat det och inte har något. Det gör fysiskt ont i hela mig.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här, egentligen. Mer än att det gör ont i mig att se och varje människa borde öppna ögonen och se sånt här. Göra något. Om det så bara är att ringa ett samtal eller att gå fram och ge personen mat.

Under resan i Asien stötte vi på många hemlösa djur. Mitt hjärta höll på gå sönder, som med kattungarna på Bali som jag hittade, knappt 3 veckor gamla… åkte runt halva Kuta på en moppe för att köpa dyr mjölkersättning och fick sedan dit djurambulansen som hämtade upp dem. Döpte alla djur jag träffade, pussade de som såg friska ut, besökte ett volontärcenter. Allt jag kunde. Förstå då känslan av att detta handlar om en människa i Sverige bara en bit från mig.

Jag har ett enormt hjärta och jag önskar att jag hade tusen händer för att kunna hjälpa andra på något vis. Vare sig de är hemlösa människor eller hemlösa katter och hundar i Thailand.

Ge varandra mer kärlek och värme. Kram.

1 Comment

Filed under Tankar

BULLY

Ni måste se denna dokumentär om mobbing.

En sak som för för mig är oförståeligt, är hur skolan prioriteras. Det är viktigt att lära sig invecklade matematiska formler och historiska kungar, men att ha en obligatorisk lära kring hur man beter sig mot andra människor finns inte. Det är inte förän gymnasiet du kan läsa etiska kurser, men sånt måste börja redan på lågstadiet. Vore jag utbildningsminister… Denna film borde visas som utlärningsmaterial i alla skolor. Jag minns aldrig att jag någonsin lärt mig något om mobbing och alla ämnen kring det som berör mer än omnämnanden i förbifarten. Sånt borde finnas på schemat! Det är väl inte konstigt att barn, ungdomar och även vuxna beter sig hur som helst då de aldrig får se några konkreta bevis på hur illa det är att behandla andra orättvist. Heller inte då det sällan blir konsekvenser av mobbingen.

Titta på dokumentären. Den är vidrig, jag blir så ledsen att människor som är så älskvärda ska behöva ta emot så mycket stryk. Att det finns barn som kan bete sig så vidrigt mot illa utan att lyfta ögonbrynen. Och framförallt de vuxna skulle haft sig en känga. Som inte tar problemen som problem utan som att ”boys will be boys”.

SVT Play visar den gratis i två veckor till.

Leave a Comment

Filed under Film & böcker, Tankar

TRAUMA

När jag var runt 9 år hade vi äran att få överbliven soppa från min mosters jobb. Det hände ofta, vilkt inte gjorde nåt då maten ofta var god och mamma slapp laga mat. Denna mat hörde tyvärr inte till kategorin ”god mat”. Det var nämligen blomkålssoppa. Blomkål kan tillsammans med broccoli kvala in på de absolut äckligaste jag vet i grönsaksväg. Jag får kväljningar bara jag tänker på det. Men ni vet hur det är, man är 9 år och vägrar äta, men mamma tänker givetvis att ungjäveln ska äta upp maten som är serverad och lära sig att man inte lämnar maten. Jag kämpar på med en sked här och en sked där men det tar emot. Jag säger till mamma helt förstört att det inte går. Jodå, nu äter du upp, propsar hon på. Det slutar tyvärr olyckligt, då den envisa och äckelmagade lilla tjejen kräks upp det lilla av soppan jag hunnit få mer.

Historierna fortsätter. Har en mjölk utgångsdatum 19/1 så häller jag ut den morgonen den 19/1, fast nu dricker jag inte ens mjölk för jag tycker att det är lite äckligt då det kommer från kospenor. Jag kan inte gå förbi eller in i ett soprum utan att hålla andan 5 meter ifrån eftersom jag en gång spydde då jag gick förbi ett soprum på Brännbergsvägen. Eller för att inte tala min jobbiga relation till föredetta favoritfrukten physalis… Mina matrelaterade trauman avlöser varandra och jag har svårt att återhämta mig. Det krävs så lite!

Nu har jag nått botten. Jag är så ledsen och har så otroligt ont i magen, från magsäck upp till svalget. Jag hade tidigare lagat en av mina absoluta favoritmåltider, pasta med pesto. Jag kan på riktigt äta denna måltid säkert två gånger i veckan. Oj, vad vi njöt. Det blev över en portion som jag och mamma nu ikväll hade tänkt dela på. Mamma står vid diskbänken, tar bort plastfolien och står och begrundar pastatallriken en stund, innan hon frågar hur gammal den där pastan egentligen är. Inte gammal alls, jag köpte den bara för någon vecka sedan. ”Kan du komma och hjälpa mig identifiera vad detta då är?” jag tvekar en sekund, ska jag eller inte, men jag inbillar mig att det är hon som ser i syne och jag faktiskt kan identifiera vad-det-nu-är till något absolut helt ofarligt.

Jag hinner slänga en grisblink på tallriken där det ligger en 1 centimeter fullt levande larv och krälar, innan jag slänger mig ner på golvet och får panikkväljningar, jag ligger och vrider och vänder på hela kroppen, spottar på golvet. Rusar in på toaletten, låser dörren, jag kräks upp allt vad jag har tills det på riktigt blöder i min hals.

Det är helt överjävligt jobbigt att vara så känslig. Jag mår illa, har vansinnigt ont i magen och vet att jag nu inte kommer kunna äta pasta eller pesto eller körsbärstomater som jag tyvärr också stoppat i, på en evighet. Det är så synd för pesto är ju så himla gott. Att nu även pasta är med på min blacklist gör desto mindre då jag ändå mår illa av för höga mängder av glutenprodukter såsom pasta. Men ändå… bara grejen att jag vet att det kommer vara omöjligt att äta denna enormt goda måltid på ett bra tag.

Märkligt hur man å ena sidan kan vara så enormt känslig mot allt som passerat bäst före-datum eller en sån här sak, att det krälar en larv i maten som kanske inte ens kommer från maten. Sen kan man packa en rygga med lite allt möjligt snask, bege sig ut i vildmarken och laga mat. Använda nån gammal vedklabb som skärbräda, tappa ner en korv på marken, borsta bort bosset och sen stoppa den i käften… men en liten larv i maten, det kräks jag av!

Jag har i många år funderat på KBT mot min vidriga imsefobi, och tänker att kanske även min äckelmagade sida går att bota med lite terapi. Om någon annan har en annan lösning, låt mig veta, för jag mår dåligt över att jag ska reagera såhär!!

f61b7366c9df11e19ab222000a1e8819_7
Det var gott så länge det varade…

Leave a Comment

Filed under Tankar

Idag på jobbet var en sån dag då jag uppriktigt skäms över att tjäna mer på att stå i en videobutik och kränga godis än att jobba på en gruppbostad för personer med varierande handikapp. Det är för mig helt vansinnigt hur ett serviceyrke kan generera mer pengar än ett så viktigt arbete som att vara vårdpersonal. Att ha flertalet personers hela liv i ens händer. Att vara den person som måste hjälpa med hygien, mat, att ibland tvingas gissa sig fram till om personen är hungrig/törstig/trött/har ont. Allting beror på mig och hur jag läser andra personer eller hur logiskt och moraliskt tänkande jag har.

Personer som sätter löner… ni är hjärtligt välkomna att besöka min arbetsplats eller valfritt vårdhem av något slag. Ni kan få byta blöjor, mata, lägga om sår. Det är era föräldrar, syskon och vänner som vi inom vården tar hand om. De har ingen annan hjälp än oss. Det är jag som har hela ansvaret för att en person idag ska ta sig upp hel och ren från sängen, få frukost, aktivitet och sällskap samt nödvändig hjälp tills det är sängdags.

Det är farligt, och det kan ses girigt… men den lön som vårdpersonal får är helt otrolig och sinnessjuk. Dålig. Låg. Orealistisk. Jag har aldrig tidigare reflekterat så mycket över det då pengar är en värdslig sak, det kommer och går, huvudsaken är att man mår bra. Men då jag som har två helt olika jobb sätter dessa två i perspektiv till varandra vill jag kräkas på att jag i videobutiken tjänar bra mycket mer än jag gör på mitt arbete inom vården. Det är pinsamt.

Men jag försöker också se det såhär. Det jag får tillbaks av att jobba inom vården. Den uppskattning, den omtanke, de mysiga stunder med Bingolotto och glöggkväll efter pepparkaksbak jag får, går inte för en sekund att jämföra med några som helst pengar, och på så sätt jämnar det ut sig och det är en bra lön att känna sig behövd och att veta att man gör ett livsviktigt arbete. Jag önskar bara att fler kunde se vårdyrken som högstatusyrken, vilket de faktiskt är då det är en uppoffring och krävs enormt mycket hjärta och själ för att ta hand om människor som behöver hjälp.

Som sagt. Politiker. Stollar. Vilka ni än må vara som har mage att värdesätta mitt yrke. Välkomna i morgon klockan 7. Eller om ni hellre vill prova att jobba natt. Kanske helg. Kvällar. Dubbelpass. Varsågod. Uttala er sedan om vilket lågstatusyrke jag har och hur mycket jag förtjänar mer betalt av att jobba i butik än inom vården.

Leave a Comment

Filed under Tankar

2 TIPS

http://www.faktumhotels.com/
Ge bort en hotellnatt i Göteborg till någon du känner eller köp en till dig själv! Mycket exklusiva platser till bra priser.

http://www.enannanbildavgbg.se/
Följ 6 hemlösa personer i Göteborg på Instagram. Stödj bilderna med 50 spänn och besök fotoutställningen på Hasselblad i januari.


Tommys bild med texten ”Ett steg mot framtiden” fick en solklar röst från mig. 

2 Comments

Filed under Tankar

FUCK CANCER


Dumma jävla oktober som för 2 år sedan tog min moster ifrån mig. Nu är du här igen. 2010, vilket jävla skitår.

Jag glömmer inte hur mamma hämtade mig i Lindome. Precis när vi åkte ner under viadukten bort från Lindome centrum så berättar mamma att moster har malignt melanom. Jaha. Okej. Det satte sig så otroligt hårt men redan från den stunden så tänkte jag ”äsch, det är inget. Det löser sig och blir bra. Hon kommer att klara det här och bli frisk. Det är nog inget allvarligt.”

Tyvärr så hörde min moster till den skara personer som inte överlever cancern. Men jag är säker att hon vakar över oss som den ängel hon är. Att hon följer min systers husrenovering och valpuppfostring. Men det är så sorgligt för inte bara det att vi inte har någon moster kvar så hade hon verkligen velat hälsa på i syrrans hus och gosa med Freja & Wera. Hon hade velat veta om våra planer i livet och hade velat skryta för sina kompisar om hennes älskade småflickor, som hon brukade. Det är tråkigt att inte kunna ringa och berätta om att jag ska till Thailand eller att jag har varit och lämnat blod, varit i hennes drömstad London eller att jag jobbar mycket och roliga anekdoter från mitt liv, vardagliga händelser och att slå hennes nummer då jag ser en vacker måne på himlen. Sånt som jag var van vid börjar jag nu vänja av mig vid, den där spontana reaktionen att ringa moster och berätta när något händer. Eller de obligatoriska bjudmiddagarna då hon ordnar med älgkött, egenplockade lingon, potatis och den godaste såsen någonsin. Seriöst, ingen kunde göra sås som henne. Frågade henne 100 ggr vad hennes hemliga recept var men det var mest ”inget speciellt”. Fan moster, varför kunde du inte skriva ner det i ditt testamente eller nåt…

Goa mostra. När vi blir stor, då ska vi skryt.

Glömmer heller aldrig då jag åkte upp efter hennes födelsedag den 15 oktober och satt vid hennes säng och bara väntade. Den där morgonen då mamma åkte tidigt till sjukhuset och jag & syrran kom lite senare och bara en halvtimma efter det så slutade mosters hjärta slå medan vi höll hennes kalla, mjuka händer.

Detta skrev jag efter att ha umgåtts med hennes sista dagen som pigg. Då hon kunde kommunicera och skratta.
Detta skrev jag dagen innan hon dog.

Cancer, ditt jävla helvete. 27 oktober 2010 tog du min moster ifrån mig, den enda moster jag hade.

Leave a Comment

Filed under Tankar

Det är för mig helt oförståeligt att det krävs att något händer innan folk reagerar. Det krävs att någon dör i sviter av droger innan man reagerar över det faktum att droger faktiskt är farliga. En sjuk person med högerextremistiska åsikter måste skjuta ihjäl 70 personer innan man reagerar över hur fort katastrofer kan hända i närheten av oss. En man måste hugga ihjäl sin fru innan man måste satsa pengar på psykvården. En 2-årig unge måste hotas till utvisning innan man börjar prata flyktingpolitik. Det måste ALLTID hända något innan man ”tänker efter” istället för att tänka i förebyggande syfte. Vi är totalt värdelösa på det i den här världen.

Ett bra exempel är min gångstig från spårvagnen upp till civiliserat bostadsområde. Det är en uppförsbacke på gissningsvis 50 meter. De enda ljus som finns är de sken från lägenheterna längst upp i backen samt nere vid hållplatsen. Mitt emellan är det kolsvart skog. Jag pratar alltid i telefon den biten när det är mörkt ute – inga omständigheter. Man vet aldrig vilka sjuka personer som kan finnas i skydd av mörker och på varsin sida gångstig brukar ungdomsgäng ofta husera kring ett moln av haschrök. Som liten 22-årig tjej med Elin Krantz vackra nuna flackandes i bakhuvudet så är det absolut inte roligt alls att vandra den biten hem. Är det sen helgnatt tar jag jämt taxi hem.

För 2 veckor sedan sköts en man ihjäl på den där hållplatsen.

Nu. Efter att en man har blivit mördad. Så har de tänt alla gatlampor. Jag blev förvånad för någon kväll sedan för jag visste inte ens att det fanns så många gatlampor uppsatta där ens. Istället för ett otryggt och becksvart mörker så ser man nu ansiktet på personerna man möter och även några meter in i skogen. Genast kändes den korta promenaden 20 gånger mer trygg.

Det krävdes alltså att en man skulle bli mördad för att lampjävlorna skulle tändas. Lampor, som exempelvis Lycksele Kommun bitvis väljer att släcka ner helt för att ‘spara pengar’. Lampor som kan göra alla tjejer och killars hemgång mycket tryggare. Som kan förhindra en våldäkt eller ge ett ansikte på en rånare. Istället för att vi ska få fumla i mörkret och inte ens veta om det är en kille eller tjej som vi möter.

Tänk ett steg före. Tänd lamporna innan mordet sker så blir steget att ta till något brottsligt kanske en resa svårare.

Leave a Comment

Filed under Tankar

LIFE IS FOR LIVING

24 dagar kvar.

Om man inte provar, får man aldrig veta. Man måste våga ta ett kliv och testa för annars kan man inte veta hur resultatet blir. Att stanna upp hela världen och tänka ”det kanske blir dåligt. Någon kanske blir ledsen” och bara backa tillbaks, sätta stopp för allt för att man inte vågar se hur det blir. Så fegt, så fyllt av rädsla. Att ”tänka om” hela tiden och stoppa historian innan den ens har börjat. Man kan vrida och vända på saker upp och ner, hit och dit, men det slutgiltliga svaret är alltid prova! Du kommer aldrig veta annars. Det kan gå åt helvete, men det kan också bli helt perfekt och underbart. Att inte banga. Göra det du känner för. Inte tänka efter och analysera för mycket.

Att tacka ja till spännande saker även om du inte har någon aning om hur det kan sluta. Äventyr, hångel, en fika, skaffa en inneboende, boka en enkelbiljett till Asien. Bli kär och berätta det. Du kanske får ett underbart gensvar och du kanske blir knullad i huvet, sparkad i magen och lämnad på marken när du fallit. Men det är så livets gång är. Det kommer hända så mycket. Man kommer uppleva så mycket. Vissa saker går bra, blir bra, känns bra. Andra händelser kanske känns bra till en början men sen går det åt helvetet. Då har du i alla fall provat och blivit en erfarenhet rikare, och då ställer du dig upp, borstar bort smutsen från knäna och hoppas att de där uppskrapade såren läker fort också hoppar du på nästa tåg.

Att vara 22 år är ingenting. Jag har hela livet framför mig. Jag har upplevt mycket, men det är ingenting jämfört med vad jag kommer uppleva under livets gång, jag har knappt levt en tredjedel av det liv jag tänkt leva. Men det dummaste man någonsin kan göra är att ångra det man inte gjorde, istället för det man faktiskt var modig nog att göra. Jag vägrar stå om 20 år och förbanna mig över saker jag inte sa eller gjorde. Prova om du vill veta hur det blir. Sluta inte innan du har ett svar.

Förra hösten och vintern var en lång ansökningsprocess till college i USA. Jag har aldrig varit där och hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på, men gav mig fan på att jag skulle plugga journalistik tusentals mil hemifrån, jag skulle prova på och åka hem om jag inte trivdes. Jag kämpade tills jag fick det där mailet i våras om att de inte tar emot några utländska studenter terminen då jag skulle börja. Allting rasade och jag undrade vad fan jag nu ska göra. En person jag tycker läskigt mycket om blev arg på mig för att han tyckte att jag gav upp och sa åt mig att hitta en annan plan. Jag blev mest arg på att han inte fattar att jag har en miljard planer i mitt huvud men inte kan organisera upp allting och bestämma mig för vad jag ska välja. Och jag såg det som en mening.

Så nu har bokat en enkelbiljett till Thailand. Det kanske var meningen med att inte plugga i USA. Jag vet inte mer än så. Vad vi kommer vara med om, ifall resan kommer gå bra, hur länge vi blir borta, vad slutgiltliga målet blir. Men jag har i alla fall gjort det, jag ska dit. I september kommer jag med största sannolikhet få en inneboende. Någon jag inte känner, vet något om eller hittills har träffat. Men man måste prova. Nästa vecka har jag bokat ett spännande möte som kommer avgöra mer om min framtid längre framåt. Det var något som dök upp i min skalle huxflux igår, kom på något jag skulle vilja testa på, och snart kanske det är verklighet… Samt att jag söker en bostadsrätt att renovera. Man måste se till att fokusera tillräckligt på det man vill och inte tänka att det kanske går dåligt. Fan, sluta vara så FEG! Du och din rädsla är det enda som stoppar dig från de saker i livet du vill göra. Använd dina armbågar, ditt stora hjärta och kloka huvud.

Jag provar på saker. Jag säger inte nej. Jag tackar ja till saker och peppar andra till att göra detsamma. Att inte banga utan bara köra. Vinst eller förlust, vad är det värsta som kan hända? Det kan gå åt helvete. Men då finns det så mycket annat i världen som lockar. Har du en dröm, en idé, en vilja, en tanke – sluta inte med den. Gör verklighet av det. Sluta inte kämpa för det du vill göra eller ha.

2 Comments

Filed under Tankar

THE AMERICAN DREAM

Ja, vart ska jag börja. Haha. Vad jag aldrig någonsin nämnt något om detta, bara gjort några små vinkar kring det… jag har så många sparade utkast kring detta som jag författat, alla mina tankar från början till slut. Längtat oerhört efter att få berätta för hela världen om min dröm som håller på att uppfyllas, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Jag har alltid velat åka till USA och för snart 1 år sedan klev jag in på Study Abroads kontor och startade ansökningsprocessen. Faktiskt jäkligt enkelt. Skulle egentligen åka nu i augusti men av någon anledning bestämde jag mig för att skjuta upp det till vårterminen. Men så kom mailet igår, det tråkiga mailet som ungefär en nål i en ballong, alla känslor och tankar bara pff… adios.

Skolan jag skulle gå på har bestämt att just från nästa vårterminen 2013 kommer de inte ta emot några utländska studenter och i framtiden kommer de även ha ett begränsat antal, eftersom de haft problem med att täcka upp kurser för oss invandrare, vilket jag delvis varit medveten om…

Jag har som sagt aldrig någonsin skrivit om detta men jag läser USA-bloggar dagligen, känns inte som jag gör annat, läser på och väntar och planerar och skulle snart börja söka stipendier och åka och göra ett test i Malmö som är nödvändigt för att börja på skolan… jag har alltid velat och det har alltid varit mitt mål, såpass mycket att jag då aldrig skrivit nåt om det, men jahapp.

Chansen FINNS givetvis i framtiden men jag är verkligen en människa som ser att det är en mening med allt. Vad meningen med detta är vet jag inte, men att först skjuta upp ansökan till nästa vår och just DÅ kommer de inte ta emot några studenter från utlandet. Det kanske är meningen att jag ska vänta med att börja plugga där, det kanske är meningen att jag ska gå på en annan skola kanske i en annan stad eller ett annat land. Det finns ju några tusen att välja på, men jag var helt inställd på att det var just DÄR jag skulle gå. Det kanske inte är den där satans masters degree i journalistik jag ska få utan nåt helt annat, jag kanske inte ens SKA plugga.

Någon mening är det och den kommer jag hitta men just nu känns det bara som jahopp. Självklart är jag ledsen eftersom det är något jag velat göra i så otroligt många år och nu har jag varit så sjukt nära och ni ska veta att jag verkligen väntat på att få publicera alla de där jävla utkasten jag skrivit kring ansökningsprocess, att flytta, allt kring jag och mitt älskade USA… men samtidigt försöker jag inte tänka på det så, utan ser att det kommer lösa sig och en vacker dag kommer jag tänka att det var bra att detta hände. Tiden får utvisa vad som sker!

Sååå Santa Monica och Los Angeles, vi ses inte om ett år, kanske ses vi i framtiden eller så ses vi aldrig…

1 Comment

Filed under Tankar

REHAB

Mitt bästa ställe i Göteborg är klipporna nere i Fiskebäcks hamn. Dit åker jag nästan varje gång jag har tillgång till en bil och det inte regnar, bara för att sitta på klipporna en stund. Ibland längre, ibland bara en liten kort stund. Oavsett om jag är glad eller ledsen känns det bara skönt att åka till en fridfull och vacker plats och bara sitta och tänka på allting medan båtar åker förbi och måsar flyger ovanför huvudet på en. Det är mitt lilla rehab och jag vill inte ta dit någon att sitta på just de klipporna med, för det känns som min och endast min plats dit jag åker när jag känner att jag behöver andas, behöver frid, tänka på hur underbart allting är eller kanske fnula på meningen med livet och andra saker som kan försigå i ens huvud ♥

Leave a Comment

Filed under Tankar

ÄGARSKAP

Ibland skriver jag texter som jag sparar i dokument och aldrig publicerar, detta skrev jag nån gång i somras.

Jag satt utanför Pressbyrån vid Kungsbacka station då två män börjar samtala på bänken bredvid den jag sitter på. De är alkoholiserade. Den ena mannen känner jag igen då han är kund i min butik.

De pratar på om livet och alldagliga ting. Så säger ena mannen;

– Varför klagar vi så jävla mycket? Jo, för vi har det för bra. Se på de som bor nere i Afrika, de hoppar omkring och är glada för de har ingenting. Men vi klagar för vi har allt för mycket.

Där sitter alltså två alkoholiserade män som har svåra förhållanden till inte bara alkohol utan till familj, döttrar och gamla exfruar. De vaknar för att ta en sup och tar även en jävel till sängdags. Men de behåller ändå verkligheten. Det var på ett sätt sorgligt att höra deras konversation, men på ett sätt glädjande. De förstår. De är inte två vilsna själar utan verklighetsuppfattning. Tvärtom. De vet om att de druckit för mycket öl idag och att vårt samhälle är så materialistiskt.

Jag är övertygad om att jag hade varit en lyckligare människa utan dator. Utan min Nikon och utan min iPhone. Utan stora garderober med kläder som jag ärligt talat inte ens använder. Utan H&M, fika, Ica Maxi, internetbank. Jag hade varit så mycket lyckligare utan Apollos resekatalog.

Världens lyckligaste land ligger mitt ute i ingenstans. Lite utanför Australien. Det är en ögrupp som heter Vanuatu och vars befolkning inte springer omkring med senaste vita iPhonen med blått glittrigt skal. De ligger långt efter oss i den tekniska utvecklingen men miljontals år före oss vad gäller mänsklighet. De har inte mycket och därför kan de inte sakna mycket heller. De känner inte begär efter att gå och köpa nya kläder eller ta en latte på stan. De känner inte för att slänga sig i sängen för att se på Gossip Girl i sina mjukisdressar från Juicy Couture.

Om man inte har något, kan man inte sakna något. Man kan inte längta. Om man inte har något vet man inte hur sjukt roliga spel på Facebook det finns och vilken grymt knepig uppfinning iPad är (liksom varför?). Man lever istället i nuet och är med lycklig över att ens familj lever och är . Man glädjs över det man har, och slipper dessa begär som vi i i-länderna ofta har.

Jag tror att vi är så sjukt skadade av alla saker som finns och all den materalism och att det är mycket det som skapar vår missunsamhet och ilska över att inte ha råd med Mulberryväskor. Girighet är en av dödssynderna, och ibland borde vi vara mer troende.

Vi i Västvärlden är vana att i princip kunna få vad vi vill ha. Självklart är det nu ett dilemma, då det är jobbigt att jämföra två vitt skiljda världar. Självklart menar jag inte att vi ska sälja alla våra prylar, hoppa omkring i bastkjol runt en lägereld. Men jag menar att vi borde vara mer duktiga på att lära oss värdet. Inte värdet på en telefon eller ett par skor. Utan på det riktiga VÄRDET. Jag har så många gånger fått nypa mig själv i armen då jag tänkt att ”jag måste ha ett nytt nagellack eftersom mitt svarta är slut”. Det är inte JAG som behöver nagellacket det är det materialistiska begär som sitter inom mig som tyvärr är medfött som vill ha det där jävla lacket. Jag behöver mat, jag behöver en klänning att ha på mig eller en tröja och ett par byxor. Jag behöver inget nagellack.

Min drömvärld är en värld där vi inte alls behöver dessa saker. Där vi kan se lyckan i en fjäril och inte ett par skor. För samtidigt som jag blir jätteglad över ett par skor så går det över när de börjar bli slitna. Ni känner igen det? Euforin över att komma hem och packa upp de vackra skorna från sitt prassliga papper och för första gången spänna igen spännet och trippa omkring 12 centimeter ovanför golvytan. Så härligt. Så underbart. Men sen då? Vad är bestående?

Jag har börjat uppskatta andra saker mer. Det växer lavendel utanför mitt hus och jag är så lycklig över dem. Jag luktar, kollar efter fjärilar och humlar, förundras och fascineras över dess vackra färg och form. Drömmer mig bort till södra Frankrike. Jag går ut efter en regnig dag och känner fukten som för med sig alla miljontals dofter. Blommor som doftar så gott att jag vill svimma rakt ner med näsan först ner i den blöta jordiga rabatten. Jag vill inte missa en solnedgång. Jag kollar efter månen varenda kväll (och tänker på min moster). Jag blir glad över att plocka en egen bukett med blommor, även om det händer allt mer sällan. Jag hatar mygg, kyla och blöta skor men jag älskar asfaltens doft, vårsolens värme på ett renskinn i snön och det första myggbettet som berättar att det är sommar.

Vi måste bli bättre på att uppskatta det som betyder något. Gå ut i skogen, plocka ett blåbär och äta upp det och känna den där explosionsartande känslan av alla antioxidanter. Istället för att gå på Ica, dra upp ett 200 grams paket från frysdisken, dra sitt Visa, hem och tina upp de där bären som du lika gärna kan få gratis tillsammans med upplevelsen om att plocka sitt egna jävla bär.

Jag vill inte vara materialistisk, men tyvärr är jag det. Jag vill inte köpa massa kläder och prylar för att få ett fint hem. Vanuatus befolkning hade blivit chockad av att se alla onödiga grejer jag har i mitt hem. Fina saker som är totalt onödiga och bara en fröjd för ögat. Fröjder för ögat kan vi se vart som helst bara vi öppnar ögonen, vi behöver inte köpa ett par guldbeklädda änglavingar att ställa på en hylla för det.

Min dröm vore att endast ha saker som jag behöver och inte köpa kläder hela tiden. Kunna spara saker på kontot och få ett heltidsjobb för att skaffa det där fadderbarnet som jag längtar efter. Att kunna resa till Vanuatu och andra länder för att få mer perspektiv och hjälpa de som hjälp behöver. Kunna ha max fem par skor i garderoben och känna mig nöjd med det också. Att kunna känna mig lugn och lycklig och inte det där syndiga begäret lurandes bakom pannbenet varje dag, så fort jag går förbi ett skyltfönster, så fort jag klickar mig in på internet, så fort jag öppnar ögonen vilja ha färska croissanter och en kopp svart kaffe från min kaffebryggare i mitt bekväma kök.

Vi är för bekväma. Vi har för mycket. Det finns för många valmöjligheter. Och därför är vi inte nöjda.

1 Comment

Filed under Tankar

KONY 2012

Läs detta och skapa er en uppfattning sen: http://ilto.wordpress.com/2006/11/02/the-visible-problem-with-invisible-children/
För er som inte pallar läsa på engelska: http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/sluta-sprid-konyfilmen-invisible-children-bakom-filmen-gar-inte-att-lita-pa/

Jag säger inte att något är rätt eller fel, det går att se ur så jävla många olika perspektiv och jag personligen är alldeles snurrig av allas åsikter och jag vet inte ens om jag orkar ta något ställningstagande. Men man ska inte göra som jag först gjorde och vara för snabb med att hylla saker till skyarna… men som sagt. Det går att se ur så många olika vinklar. Hur ser du?

1 Comment

Filed under Tankar

NO REGRETS

Hittade en artikel om vad gamla personer på dödsbädden ångrar mest. Den lyder;

1. Uppfyllt sina drömmar, istället för att lyssna på andra
2. Inte jobbat så hårt
3. Vågat säga ifrån
4. Haft bättre kontakt med vännerna
5. Tillåtit dig själv att vara gladare

Det är dumt att vi hela livet ska gå igenom så mycket besvär och sedan ångra oss när det är dags att säga farväl till jordelivet. Så förbannat onödigt. Bortkastad tid. Vi lever bara ett liv och det går inte göra om och göra rätt eller skjuta upp saker och ting. Så ta lärdom av de gamla och slipp ångra såna saker den dag det är dags för dig. Lev! Gör det du vill och det som gör dig glad. Låt inte någon annan hindra dig att uppfylla dina drömmar. Min värsta mardröm är att stå där om 30 år och undra vad jag gjorde med min ungdom, därför håller jag sakta men säkert på att göra allt det där jag vill göra… Man ska passa på medan man kan, du har en chans och du är den ende som kan styra över dina val och handlingar i livet. Gör något värdefullt av det. Skriv en bucketlist och se till att bocka av grejerna du skriver upp. Var inte rädd, du har ingenting att förlora. Oroa dig inte, skäms inte, bry dig inte om vad andra har för knäppa åsikter. Lev

Leave a Comment

Filed under Tankar

I DON’T KNOW YOU

Tänk vad många människor som man träffar på som hade kunnat vara ens själsfrände. En annan gång, i en annan situation, en annan värld, någon annanstans. Bara inte just på det viset, där och den tidpunkten.

Vad många människor som man dömer ut av första intrycket. Man läser något som någon har skrivit eller hör nåt som någon har sagt. Man börjar verkligen att avsky människan. Men vad vet vi om varandra? Vet vi hur varandras språk, viljor och ambitioner klaffar med varandra av en bråkdel av ens personlighet? Tänker också på hur många människor vi stöter på ute på gatan. I butiken, på spårvagnen, på krogen. Vi kanske byter några ord, vi kanske har intensiv ögonkontakt i några sekunder eller så tittar vi inte ens till varandras håll. Men ändå är det den just DEN personen som passar perfekt med din humor, dina framtidsplaner, dina tankar, dina intressen, din smak, din kropp. Och det får vi kanske aldrig veta. Killen på bilden ovan träffade jag flyktigt under 2 minuter då jag tänkte stjäla hans hatt, han kanske hade kunnat vara min själsfrände. Eller tänk på hur många människor det finns ute i världen som passar som en pusselbit tillsammans med dig som du aldrig får träffa. Alla mina själsfränder som är perfekta för mig på alla sätt och vis som jag aldrig kommer veta existera. Jo, jag vet att de finns, men inget mer. Jag vet fan inte vad de heter eller var de bor.

Jag tänker speciellt på en händelse där jag träffade en tjej som jag hade trevligt med, mycket gemensamt, vi pratade mycket och länge. Efter en lång stund så förstod hon att jag var den där bittra personen med krönikor längst bak på 3:an i GP som hon många gånger spottat morgonkaffet på… hade hon vetat det FÖRST hade hon garanterat och jävlart bombsäkert dömt mig på ett helt annat sätt. Nu var jag istället ett blankt papper som hon kunde forma som hon ville. Tänk vad många personer som dömt ut mig som jag kanske passar jättebra med. Eller huuuur många människor som jag själv dissat som jag i ett annat händelseförlopp hade älskat resten av livet. Som vän eller mer.

Eller så kanske man har en person rakt framför ögonen som man alltid haft där som egentligen inte passar ihop med en alls men man inser det inte för ”det har alltid varit så”. På samma sätt som man kan ha en person vid sin sida som man inte förstår är ens själsfrände, the one – vad man än må kalla det… jag hoppas att de som har det så inser det en vacker dag. Att fan, man passar ju bra ihop. Men då är man ju redan i the friendzone och går det egentligen att ändra? Jag fattar inte de som lyckas vara absolut bästa kompisar men inte på det kärleksfulla planet. Eller åtminstone sjukt bra kompisar. Man ska vara sin partners bästa vän och tvärtom – varför finns det då så många bästisar som inte är tillsammans? Vad är det som är fel? Varför är man inte tillsammans?

Jag tänker för mycket…

Leave a Comment

Filed under Tankar

FADIME

Igår var det 10 år sedan Fadime Sahindal mördades. Jag tänker på henne och alla andra tjejer och även unga män som mist sina liv på grund av människors knäppa synsätt. Jag tänker på människor som tvingats fly från sina familjer och tvingats byta identitet, som tvingats genomlida rättegånger och rädsla och sjukhus. På änglar som fått skadade vingar och tvingas uppleva mer än någon människa förtjänar, som tvingas växa upp fast man kanske är ung. Jag har så mycket tankar kring detta så det svämmar över. Önskar att jag kunde säga något för jag vill så oerhört gärna, men kan verkligen inte… Det är så sårande att en familj och att ens egna blod kan utsatta en person för så mycket skräck och smärta och är beredda att gå in i döden för något som frihet & kärlek…

Men jag tror ändå att Fadime på något sätt hade varit nöjd. Att hennes död men även även Pelas, Abbas och alla andra som drabbats har startat en debatt. Hur ämnet blossats upp och hur vi talar om det mycket mer idag än förut. Hur de alltid kommer finnas kvar i Sveriges minne och hur de nästintill helgonförklarats. Fadime kämpade för just kvinnors rättigheter och sina egna rättigheter, och det kostade hennes liv… och som hon sa, kan hon få en person att förstå har hon gjort tillräckligt.

Jag tänker på henne & alla andra ♥

Vill ni få ett hum om vad jag talar om eller veta mer. Lyssna på P3 Dokumentär som tar upp ALLT. Även mycket intervjuer med Fadime själv. Rekommenderas.

2 Comments

Filed under Tankar

THE BUTTERFLY EFFECT

”I hela mitt liv har jag följt mina drömmar och aldrig gett upp hoppet, jag har nått många av de drömmar jag haft. Jag vill skapa ett smycke där du kan bära med dig din ”dröm”. Man kan nämligen ta av korken på fjärilenskroppen och viska eller skriva sin dröm på en liten lapp och sedan bära den med sig. Och jag lovar er att det funkar, med hjälp av att afirmera sina drömmar på framtiden kommer de en vacker dag slå in. Fjärilen finns i silver och guld med ljus vit eller ljus rosa swarowski kristall. Ni kan beställa smycket från och med imorgon på min nya Webshop som kommer finnas här på bloggen. Där kommer ni oxå kunna beställa mina litografier. Smycket kostar 795 kr! Och är förgyllt med silver eller guld.Jag har döpt det till Butterfly Messengers för att fjärilen som tecken betytt otroligt mycket för mig, det är en symbol för nytt liv och frihet.Jag hoppas ni kommer gilla det…”

Carolina sätter ord och form på det där, så bra… jag älskar fjärilar och vad de står för även om det är mer än helheten av allt vad innebörder säger. Frihet, liv, lycka, kreativitet, drömmar, harmoni, själen..  Fjärilar är vackra, graciösa och underbara, älskar fjärilar. Jag tycker om att de inte bara är perfekta utan visar att allt har en skönhet. Visar en oundviklig och icke traumatisk förändring genom att förändras så vansinnigt från puppa till fjäril. De är flyktsamma och väldigt fragile. Svåra att fånga, ännu svårare att hålla sig kvar vid. Svåra att se helheten av men fria att välja vart de ska välja att flyga.. flyger sin egna väg och följer sin instinkt och vilja. Samt att de älskar blommor… och är så vansinnigt fascinerande i hela sitt sätt och utseende precis som jag beskrev. Trollbindande.

Men i korta drag att de är positiva skapelser precis det som Carolina nu skapat i ett smycke.

 Jag vill ha en guld med vit sten. Puss

Leave a Comment

Filed under Tankar

CURLINGBARN


Ifall jag en dag får egna barn, kommer jag uppfostra den ungen olikt många andra i denna värld. Det är hemskt att se vilken otjänst vissa föräldrar gör sina barn. Jag skulle hellre kräkas över mig själv varje dag jag vaknar än curla mina barn in i vuxen ålder. Att tills de är myndiga ursäkta alla dess handlingar med att ”de är bara barn”. Ja, barn är ett vitt begrepp, närmar man sig 18-årsåldern är man snarare en ungdom än barn som man nog slutar vara i 12/13-årsåldern – men vad vissa verkar ha svårt att förstå är att man blir INTE vuxen natten till sin 18-årsdag. Det krävs jobb och det får man börja med tidigare än så för att man ska kunna vara någorlunda färdigutvecklad när man är myndig, ska flytta hemifrån osv.

Andra föräldrar får uppfostra sina ungar hur som helst, det måste ju finnas bortskämda patrask som inte kan lyfta ett finger själv också. Jag ser mer till hur jag själv blivit uppfostrad och är evigt tacksam för att vi inte skämdes bort, daltades med, lärde oss stå på egna ben och hur man putsar fönster bäst eller att det är viktigt att skura även golvlisterna, inte bara ”runt möblerna”. Att jag som 8-åring faktiskt kunde steka köttbullar och koka makaroner själv utan problem om jag blev hungrig. Att jag snällt fick göra mina sysslor och gå ut i stallet och mocka skit eller in/ut med ett gäng hästar på ett halvt ton vardera. Att jag fick lära mig hur man lever. Att mina föräldrar och de vuxna i min närhet inte varit rädda utan låtit mig och mina syskon få lära oss ta ansvar. Att jag lärde mig vett och ettikett, hur man beter sig i sociala sammanhang och att man inte slickar på kniven eller börjar äta innan det är varsågod, man tackar efter sig och man städar bort efter sig. Att få cykla till eller från stan 7 kilometer för att jag skulle lära mig att skjuts det ska man inte förvänta sig varje dag eller natt när som helst man känner för det. Att inte få obegränsat med pengar eller kunna peka på något och få det.

Att lära sig hushållssysslor kan ses som en värdslig grej och hur viktigt kan det egentligen vaaaara att ha rent hemma? Men jag tror att allting hör ihop med varandra, att lära sig hur man hälsar korrekt på en annan människa eller hur man dammtorkar, man lär sig vara en ordentlig människa som fungerar i samhället. Man ska inte bara vara trevlig man ska ‘fungera’. Förstår ni mig? Man ska fatta att ibland behöver man kämpa för att få resultat, som t ex gällande städning… Att man lär sig att ta ansvar!!!

Jag är jävligt tacksam för hade jag inte fått den uppfostran och hade det inte börjat såpass tidigt hade jag stått handfallen idag, som jag ser att andra unga vuxna ibland är. Det är bedrövligt då jag ser hur vissa människor blivit uppfostrade, eller snarare bristen på uppfostran. Visst är det sött att hjälpa sina barn och vara snäll, men när det börjar bli en vana är det enbart en taskig otjänst att inte lära sina barn att tvätta kläder, diska, städa sitt egna rum, förtjäna pengar/skjuts, hur man beter sig mot andra eller i sociala sammanhang… sedan finns det absolut en balansgång mellan hur mycket man kan ge sina barn gratis och hur mycket de ska få lära sig själva. Att lämna dem till ödet och låta dem ta reda på själv hur man ska göra saker är inget alternativ, utan att finna denna fina linje mellan de två alternativen. Vilket jag fått.

Så tack alla vuxna för en ypperlig uppfostran.

Nu ska jag gå och putsa lite golvlister och städa bakom elementen innan mammas ankomst på onsdag, för jag har lärt mig att om man får besök ska hemmet vara nästintill skinande (speciellt om besöket är mamma;))

Leave a Comment

Filed under Tankar

FREE

Leave a Comment

Filed under Tankar

ÖVERKLASSEN KASTAR STEN

I dagens GP kan man läsa en artikel som gjort fler än mig fundersamma. Det handlar om laserattacker och stenkastning mot  bussar och spårvagnar, vilket är känt och har pågått länge. Stadsdelar som nämnts är t ex Bergsjön, Hjällbo, Opaltorget, Wieselgrensplatsen. Dvs områden där ”ingen vill bo”.

Nu citerar jag rakt från GP’s artikel:
”Bland Veolia Transports busschaufförer, som främst kör i Frölunda, är linje 80 ut mot Hovås den minst populära.
– Snipen är värst i stan, säger chauffören Martin Andreasson.
Enhetschefen bekräftar att just den linjen har varit problematisk.
– Det är i Billdal, Skintebo och Hovås som vi har mest problem med stenkastning. Det är oroväckande, man tänker på trafiksäkerheten, säger Magnus Strandberg, enhetschef på Veolias trafikledning.”

Jag fick läsa denna del både en och två gånger för att se om jag läste rätt. Den värsta stenkastningen sker alltså i ”vita rikemansområden”? Sen läser jag en artikel här om brända bilar och klotter i Askim, Särö, Kullavik etc, på en gratis reklamtidnings hemsida. Ingen uppmärksamhet i större media utan en liten sketen reklamtidning tar på sig uppdraget att kartlägga svinerierna medan GP skriver en artikel om att ”en buss fick en sten kastad mot sig förra veckan i Bergsjön”. Man gömmer problem och man förstorar problem. Båda alternativen missgynnar människorna som bor där.

”Stenkastning i Bergsjön” läser vi ofta, men när det tydligen handlar om Särö och Hovås så klingar det inte lika glatt i folks öron och jag har aldrig hört talas om detta. För vem skulle om möjligt kunna kasta sten, bränna bilar eller klottra i dessa pittoreska överklassområden? Bor man i en fet villa med en direktörspappa så vet man väl bättre än att kasta sten och bränna bilar som snorungarna i Backa gör. Det känns inte märkligt alls att SD får höga röster då man aldrig skriver om problemen i de vita, rika områdena utan bara om miljonprogramsområden där det bor blattar och socfall. Så jävla orättvist. Journalister och GP borde ha en spark i arslet. Skriv med stora feta bokstäver om vad som sker hos överklassens ungar och inte bara socfallens. För ska man tyda vad som står i dagens GP så är det ett stort problem även där. Inte för att det är en överraskning att idioti inte är en ras- eller klassfråga utan det beror på något annat…. men de fina områdena får förmodligen inte smutsas ner med såna rubriker.

Och självklart, det är inte bara såkallad överklass i dessa områden, det finns unkna radhus och hyresrätter också… men hallå, i Bergsjön och Angered finns det också fina villor och det bor faktiskt människor som har en fin examen även där.

Leave a Comment

Filed under Tankar

SAY SOMETHING

Leave a Comment

Filed under Allmänt, Tankar