< 3

Du skulle ha fyllt 64 år idag, men för 9 år sen dog du. 9 år av förtvivlande blickar upp mot månen och ilska över allt du inte får vara med om. Att se dina flickor växa upp och bli vuxna på riktigt, förfasas men framförallt beundras av oss För du var nog vårt största fan, moster. Det var dig vi med iver ringde och berättade saker och händelser för. Du trodde på oss.

Jag skulle ha visat bilder från alla resor jag gjort och du hade verkligen tyckt om min sambo, en ordentlig och framförallt snygg karl. Du hade lagat gräddiga älggrytor och oj vad vi hade druckit kokkaffe. Du hade kunnat få sova över så vi knappt fick ro av dina snarkningar och vi hade ätit rabarberkaka i trädgården, gjord på ditt recept. Du hade säkert känt igen dig i mycket av vad min syster gått igenom och du hade tagit tillfällena i akt och gosat med alla hundar i vår närhet, pudeln och du hade kommit bra överens. Freja också, för hon hade lärt sig att du är duktig att stoppa åt henne mat under bordet fastän man inte får. Vi hade åkt på roadtrip nånstans och botaniserat på loppisar, fikat i skogen och gått ner i källare och stått och njutit av doften. Bara jag och du, för det var bara vi som förstod sånt där. Som mjuka målarpenslar. Du skulle ha berättat för alla du känner om att jag börjat skola och ska skaffa mig en utbildning.

Men allt det där är bara fantasier då cancern tog dig ifrån oss och du ifrån allt vad livet hade kunnat vara. Kanske hade det varit på ett helt annat vis. Kanske hade vi inte pratat med varandra på flera år för att det vi inte ville prata om, spårade ur. Kanske hade allt gått åt helvete i alla fall, kanske hade det ordnat upp sig.

Men allt det där vi inte ville prata om, är sånt jag inte heller nu vill tänka på och även om det var en så stor del av ditt och våra liv, låter jag inte det ta skenet från de fina minnena. Lukten i din lägenhet. Vilka blommor du hade i fönstret. Ditt fula vitrinskåp fyllt med intressanta saker. Ditt skratt. Din förbannade humor och tårar från skratt. Full i fan, var vad du var. Du hade inte velat att vi skulle prata om det idag, lika lite som du ville tala om det då. Kanske fanns det en mening med att du skulle försvinna från livet. Det var din tur och annars kanske min bild av dig varit på ett annat sätt. Ni vet, man börjar ju tänka på alla möjliga konstiga sätt efter att någon dött. Vad den där förbannade meningen skulle vara. Försöka hitta tröst.

Jag saknar dig varenda dag. När vi blir stor ska vi skryt.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *