JAG KLARADE DET!

För en del kanske det här inte betyder någonting. Eller, för ingen annan än mig betyder det ju faktiskt något. Man har dessutom glömt bort hur det var. Den lyckliga studenttiden med bal, fester, sluttampen på de sista inlämningarna, champagnefrukost, åka flak. Vetskapen om att man är färdig i skolan och är fri att göra vad man vill. Jobba, studera vidare, resa och upptäcka världen, ligga och pilla sig i naveln. Vad man vill.

För mig är större delen av gymnasiet ett töcken. Jag bytte klass, kanske var det i tvåan, och jag kan nog inte namnge någon som gick i min klass. Det var nog heller ingen som kom ihåg mig. Vem var hon, som medverkade på någon lektion ibland? Hur såg hon ens ut? Hur lät hennes röst, det var väl aldrig någon som pratade med henne? Ingen aning.

När jag ”tog studenten” för 9 år sedan hade jag tragglat mig igenom skolan. Var så urbota less och nära att ge upp så många gånger. Jag klarade de obligatoriska kurserna, fick en hel del bra betyg så det samlade betygsdokument jag avslutade med bestod av mest bara IG, VG och MVG. Jag är ju långt ifrån dum i huvudet, jag var bara så less och omotiverad på alla sätt och vis. Jag var aldrig med om lyckliga studenttider utan enbart ångestfyllda tider då jag bara ville bort därifrån. Bort från lyckliga studenter. Min blogg är ett stort arkiv, och det är hemskt att gå tillbaka och läsa att det var tre personer utöver lärarna som tilltalade mig på studentdagen. Sånt där som inte många kan förstå. Det är ju inte sån jag är men det är ändå så det på nåt sätt blev.

Det var en lättnad att slippa gymnasiet. Jag får ångest bara jag tänker på det. Kan få ångest då jag kliver in på en gymnasieskola än idag. Dels pågrund av mina egna upplevelser men också tankar på hur många som är i liknande situation som mig. Så det var skönt att slippa. Aldrig mer behöva se någon eller något därifrån som påminner mig om det.

Så under 9 år. Har jag gjort sånt jag velat. Har aldrig gått en dag ofrivilligt arbetslös. Alltid tagit mig fram. Utvecklats enormt. Testat olika jobb. Lärt mig jättemycket. Jag har ju dessutom rest. Mycket. Thailand, Bali två svängar, Malaysia, Australien, Sri Lanka. Plus en sväng runt Europa med vår husbil och lite sånt där.

Dessutom har jag tragglat mig genom gymnasiekurser för att kunna få det där slutbetyget. Det som för så många är självklart och avklarat när man är typ 19 har jag gjort när jag jobbat. När jag rest. När jag varit ledig.

Och igår landade det i brevlådan. Mitt slutbetyg.

En person svarade skrattandes att jag ”bara är 10-15 år efter alla andra” när jag visade upp mitt betyg. Jajemen, 29 år ung och långt efter många andra så har jag mitt slutbetyg. Men för mig är det här såklart lika stort eller större som för de som tog studenten då, fast de glömt bort känslan. Och de gick heller inte igenom gymnasiet med samma pest och pina som jag gjorde. De har inte jobbat och pluggat samtidigt och tvivlat på att man någonsin ska klara det. Även om jag alltid sagt att jag inte tänkt plugga eller har speciellt bråttom, så KAN jag göra det nu. Det är en stor tyngd som lyfts från mina axlar, att kunna lägga det bakom mig. Gå vidare i livet utan att läsa en enda gymnasiekurs till. Jag klarade det! Jag är färdig! Och därtill har jag heller inte ett enda IG såklart, utan bara övervägande VG och MVG samt nåt G. Eller A, B och C som man nu för tiden kallar det.

Jag är stolt över mig själv och min frihet!

Och mitt i allt det här så kommer detta…

To be continued.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *