TRAUMA

När jag var runt 9 år hade vi äran att få överbliven soppa från min mosters jobb. Det hände ofta, vilkt inte gjorde nåt då maten ofta var god och mamma slapp laga mat. Denna mat hörde tyvärr inte till kategorin ”god mat”. Det var nämligen blomkålssoppa. Blomkål kan tillsammans med broccoli kvala in på de absolut äckligaste jag vet i grönsaksväg. Jag får kväljningar bara jag tänker på det. Men ni vet hur det är, man är 9 år och vägrar äta, men mamma tänker givetvis att ungjäveln ska äta upp maten som är serverad och lära sig att man inte lämnar maten. Jag kämpar på med en sked här och en sked där men det tar emot. Jag säger till mamma helt förstört att det inte går. Jodå, nu äter du upp, propsar hon på. Det slutar tyvärr olyckligt, då den envisa och äckelmagade lilla tjejen kräks upp det lilla av soppan jag hunnit få mer.

Historierna fortsätter. Har en mjölk utgångsdatum 19/1 så häller jag ut den morgonen den 19/1, fast nu dricker jag inte ens mjölk för jag tycker att det är lite äckligt då det kommer från kospenor. Jag kan inte gå förbi eller in i ett soprum utan att hålla andan 5 meter ifrån eftersom jag en gång spydde då jag gick förbi ett soprum på Brännbergsvägen. Eller för att inte tala min jobbiga relation till föredetta favoritfrukten physalis… Mina matrelaterade trauman avlöser varandra och jag har svårt att återhämta mig. Det krävs så lite!

Nu har jag nått botten. Jag är så ledsen och har så otroligt ont i magen, från magsäck upp till svalget. Jag hade tidigare lagat en av mina absoluta favoritmåltider, pasta med pesto. Jag kan på riktigt äta denna måltid säkert två gånger i veckan. Oj, vad vi njöt. Det blev över en portion som jag och mamma nu ikväll hade tänkt dela på. Mamma står vid diskbänken, tar bort plastfolien och står och begrundar pastatallriken en stund, innan hon frågar hur gammal den där pastan egentligen är. Inte gammal alls, jag köpte den bara för någon vecka sedan. ”Kan du komma och hjälpa mig identifiera vad detta då är?” jag tvekar en sekund, ska jag eller inte, men jag inbillar mig att det är hon som ser i syne och jag faktiskt kan identifiera vad-det-nu-är till något absolut helt ofarligt.

Jag hinner slänga en grisblink på tallriken där det ligger en 1 centimeter fullt levande larv och krälar, innan jag slänger mig ner på golvet och får panikkväljningar, jag ligger och vrider och vänder på hela kroppen, spottar på golvet. Rusar in på toaletten, låser dörren, jag kräks upp allt vad jag har tills det på riktigt blöder i min hals.

Det är helt överjävligt jobbigt att vara så känslig. Jag mår illa, har vansinnigt ont i magen och vet att jag nu inte kommer kunna äta pasta eller pesto eller körsbärstomater som jag tyvärr också stoppat i, på en evighet. Det är så synd för pesto är ju så himla gott. Att nu även pasta är med på min blacklist gör desto mindre då jag ändå mår illa av för höga mängder av glutenprodukter såsom pasta. Men ändå… bara grejen att jag vet att det kommer vara omöjligt att äta denna enormt goda måltid på ett bra tag.

Märkligt hur man å ena sidan kan vara så enormt känslig mot allt som passerat bäst före-datum eller en sån här sak, att det krälar en larv i maten som kanske inte ens kommer från maten. Sen kan man packa en rygga med lite allt möjligt snask, bege sig ut i vildmarken och laga mat. Använda nån gammal vedklabb som skärbräda, tappa ner en korv på marken, borsta bort bosset och sen stoppa den i käften… men en liten larv i maten, det kräks jag av!

Jag har i många år funderat på KBT mot min vidriga imsefobi, och tänker att kanske även min äckelmagade sida går att bota med lite terapi. Om någon annan har en annan lösning, låt mig veta, för jag mår dåligt över att jag ska reagera såhär!!

f61b7366c9df11e19ab222000a1e8819_7
Det var gott så länge det varade…

Leave a Comment

Filed under Tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *