COLDPLAY STOCKHOLM STADION 30 AUGUSTI 2012

Jag är väl medveten om att detta inlägg kommer kantas av mycket negativa tankar, vilket inte är det jag vill förknippa med Coldplay (eller mig själv!). Men jag vill gärna fylla och få med allting för att få med helheten.

I onsdags kom jag till Jenny i Stockholm, sliten efter resa hela dagen och konsert i Köpenhamn kvällen innan. Vädret var väldigt varmt, säkert +20c sent på kvällen. Jag undrade ifall jag skulle åka till stadion på en gång men eftersom Jenny hade feber och var jätteförkyld så valde jag att ändå få några timmars sömn istället för att åka dit ensam mitt i natten, det kanske inte ens skulle vara några där…

Torsdag den 30 augusti vaknar jag upp vid halv 6. Frågar Jenny om hon ska följa med, men hon väljer att stanna för hon är så sjuk. Jag tar en filt under armen och beger mig mot stadion. På tunnelbanan går jag in på Instagram och ser folk som köat sedan kl 4 på morgonen och har könummer 50. Great. Där och då började ångesten, men jag behöll ändå lugnet då jag vet att jag ändå kommer få se dem – det är det viktigaste. Men det jag inte förstår är: jag har köat i London – deras hemstad – två gånger. Den ena gången kom vi kl 10 på morgonen och var bland de 20 första. I juni så kom vi kl 7 på morgonen men hade 5 personer före oss i vår kö, allt som allt var det kanske 20 personer där. Men så kommer man till Sverige och när jag väl anländer till Stadion vid 7.20 så har jag könummer 173. Det är HELT jävla vansinnigt och jag förstår ingenting, det finns inte så många hängivna Coldplayfans i Sverige.

Jag försöker sova på en gång. Efter två timmar kommer några människor och frågar vilket nummer man har. Vilket nummer? Jag har inte fått något nummer, vem har sagt att man ska få nummer och hur då? Ingen information. Hur ska jag som kommer dit ensam veta det? Killen framför mig har 172 så jag antar att jag har 173, men ”det numret har någon annan fått, du får 235” vilken mening detta har vet jag inte men jag VÄGRAR flytta mig bakåt utan behåller min plats.

Jag blir väldigt irriterad på hur Stadion som ändå anordnar många konserter, arrangerar kösystemet. Det lämpligaste hade varit att från kvällen innan satt upp kravallstaket, så blir det inget snack om saken vilken plats man har. Att få ett nummer på handen skrivet med en spritpenna kan vem som helst göra. Nu satt vi bara rakt ner på trottoaren….

Dagen fortlöper, solen gassar. Jag ligger mest och chillar. Jag ser hur roadie Ben kommer och går förbi kön med ett gäng trumpinnar i handen, ingen reagerar. Jag sträcker ut handen men han missar mig och ger istället sin sista pinne till en tjej som ser väldigt chockad ut och inte det minsta glad utan bara ”jaha, en random snubbe gav mig en trumpinne? Okej…” ledsamheten över detta är inte så stor eftersom jag redan har en av Will’s trumpinnar från konserten på stadion 2009 :)

Medan jag ligger och försöker sova så hör jag killar bakom mig säga ”kolla fjärilen bakom hennes öra! Tatueringen! Det är exakt såna de släpper ut i konfettin!” haha. Fint att någon har koll :) !

Snart ser jag hur Matt McGinn kommer och går förbi rakt framför mig. Jag hinner i ett ögonblick fundera om jag ska ta min bok och springa efter men han hinner gå för långt. Jag förbannar mig över detta men fortsätter titta om han kommer tillbaks. Och snart ser jag honom! Komma gåendes med en av Jonnys gitarrer i handen!! Jag skyndar mig att låna en penna av en tjej bredvid mig i kön, hugger tag i honom och frågar om han kan signera min bok som jag LYCKLIGTVIS har med mig! ”Ahh no you caught me, well of course! How do you spell your name? Did you read it, do you like it? I hope you’ll have a lovely evening, enjoy yourself!” jag är HELT SKAKIG efter detta. Matt McGinn är alltså en av Coldplay’s roadies som har följt med dem från allra första början då ingen visste vilka de var. Han har skrivit boken ”Roadie – my life on the road with Coldplay”. Alla runt mig i kön kollade på mig som att jag var dum i huvudet och fattade ingenting…

Jag började mer och mer förstå att det här är inga Coldplayfans, det är bara jävligt kökåta svenskar som gör allt för att få skriva på Facebook att de var längst fram på en konsert, vilken det än är. Självklart! Detta gäller inte alla. Jag träffade och såg många jag kände igen och som såg ut som riktiga Coldplayers. Men runt mig står det liksom folk som köat sen klockan 7 och inte vet ifall de skriver sina egna låtar själv och säger ”den där trummisen, han leadsingern”, bara som ett exempel på hur okunniga de är. Visst får alla köa, men alltså, jag kommer till mer detaljer kring detta sen… jag tycker bara att det är onödigt att köa om man bara gör det för köandets skull. Låt de största fansen vara först istället. Å andra sidan – de som stod okunniga före mig kanske är blivande Coldplayers! Känns bättre att tänka så…

En stor fet diss återigen till Stadion och arrangörerna som satt upp två små bajamajor till tusentals köande. Jag var på toa en enda gång och det var ju ett under att jag ändå lyckades hålla mig, haha. Regel nummer ett vid köande: drick MINIMALA mängder och absolut INGET kaffe! Det fuckar upp allting, du vill inte gå på toaletten mitt i allt… allra mindre ska man dricka öl, både pga kisseriet och för att man missar så mycket av upplevelsen med minsta promille i kroppen. Visst, man blir väl inte klokare av att sakna sömn, men you get me…

När vi ska börja släppas in så blir det verkligen katastrof. De har fortfarande inga kravallstaket. Jag hör bara hur folk skriker men jag kan inte urskilja någonting annat än ren och skär kaos. Folk utan nummer tränger sig före i kön. Allting är bara panik och trängsel. Tillråga på allt så skriker en av vakterna som verkar leda allting, att INGEN med systemkamera kommer släppas in. Jag har min systemkamera med mig… i panik så skickar jag ett sms till Rachel som jag träffat tidigare på dagen, hon erbjuder sig att ta kameran i sin buss om jag inte kommer in. Hehe, ja det hade ju inte varit tokigt att behöva gå till Coldplaycrewets bussar och riskera att träffa någon av männen eller någon annan viktig person, men jag ville ju verkligen ha med den in.

Den vakt som släpper in mig säger att jag måste gå och lämna kamernan. Jag drar på riktiga puppyeyes och säger att SNÄLLA, jag har haft med mig den förut, den är skitdålig, jag har väntat sen klockan 7. Alternativet att lämna min 15.000 kronors kamera eller lämna kön fanns liksom inte. Tur nog så var det antagligen Jennys kompis som jag träffade 2009 som stod där. Jag vet inte om han till slut kände igen mig, men hur som helst så släppte han in mig och jag kunde finna min plats. Tack. Gode. Gud. Aldrig känt en sådan lättnad.

Jag kommer in. ”Vår” högra sida är ledig men jag tänker att vi har stått där flera gånger så jag springer lite mer på vänstersidan och absolut längst fram för att få se dem från en annan position den här gången. Jag sätter mig ner och andas ut. Jenny som fått ställa sig längst bak i kön då hon kom vid 15-tiden lyckas hitta mig. Thank god.

Charlie XCX och Marina and the Diamonds är förband. Jag orkar inte vara entusiastisk och digga med eller ens klappa händerna, vill spara all energi till Coldplay. Tycker synd om förbanden. Hehe. När roadiesarna är uppe på scenen och jobbar så står tjejerna till höger om mig och säger saker som ”Asså Göööran vinka då, Göran, kom igen. Blabla ser jag den där gubben på scen igen går jag fan hem.” detta gjorde mig så enormt irriterad eftersom det är de ABSOLUT viktigaste personerna på konserten. Utan dessa roadies hade Coldplay inte kunnat genomföra detta. De viger sina liv åt att följa med Coldplay på deras turnéer och har så gjort i flera år och folk står och suckar och skämtar om dem. Bland dessa tjejer kommer också en tjej senare och ska tränga sig längst fram bredvid mig och säger ”Asså det är ju typ jag och 30-åringarna som kan alla Coldplays äldre låtar” där och då ville jag seriöst smälla till bruden och be henne ta sin öl och ställa sig vid öltältet eller gå på Lady Gaga istället.

På min vänstra sida står två personer och klart och tydligt säger att de bara köpte biljetter pga förbandet som ställde in, vad han nu hette. De suckar och stönar också. Blir så otroligt irriterad och provcerad på att det längst fram vid kravallstaketet står personer som bara hört på sin höjd 10 låtar då det finns hundratals eller tusentals tjejer och killar som hade fått mer nytta av att stå längst fram, för att de VERKLIGEN älskar Coldplay. Istället står där några nötter som kunde suttit hemma vid radion och lyssnat på P3’s livesändning istället. Det finns inget att göra åt men jag personligen tycker att front row ska vara vigt åt de som verkligen vill se Coldplay och verkligen älskar dem, upplevelsen blir så mycket bättre då för ALLA! Men som sagt, det kändes som att folk köade bara för att vara längst fram, bara för att… trist.

Nu har jag slutat klaga. Nu finns det inget mer dåligt att säga, haha! För snart kommer Here we go magic – How do I know och jag vet att de brukar spela den före 99 problems. Jag blir så jävla pepp för jag älskar den låten och har lyssnat på den konstant sen de spelade den i juni. Samtidigt som jag också vet att det inom några minuter är dags. Allting börjar koka. 99 problems kommer. Det kokar mer. Och snart står de där. Dessa 4 vise män kommer indundrandes på scen och alla skriker.

Jag gillade verkligen våra platser, jag vill inte stå där igen utan föredrar längre fram (alltså, de har en scen som går rätt ut i publiken, jag föredrar att stå längst fram men på sidan) men upplevelsen blev grym då man där såg verkligen hela showen. All laser, alla färger, all rök, alla raketer, alla ljus, allt på skärmarna, allting. Sånt man tidigare inte riktigt fokuserat på då man brukar ha Chris framför nyllet då han gillar att stanna på den plats vi brukar ha, hehe ;-)

Den svenska publiken kan i alla fall en sak och det är att vråla högt. Som fan. Både fjortisilskrik rakt ut från ingenstans men också att sjunga högt som fan med i alla låtar. Det är en del av upplevelsen. När alla sjunger med.

Setlisten var lite annorlunda. Lite annorlunda upplägg. De sjöng Paradise två gånger eftersom de andra gången spelade in den, vet inte riktigt när det kommer sändas men I’ll let you know hehe. Jag grät vansinnigt. Det blir så känslostarkt då man tänker att detta är alltså vad jag kämpat för i flera år. Det är de här männen som står 2 meter från mig som ja har kollat på Youtube och varit besatt av i flera år. Alla låtar som betyder så mycket för mig… känslan av att 33 000 personer står på samma kvadratmetrar och skriker ut sin kärlek i ett hav av neonfärger och ljus. Det finns få saker som klår det och det är en av de absolut bästa känslorna som går att uppbringa och inte bara Coldplayfans blir nog rörda.

I slutet så får Chris en blågul vikingahatt uppkastad på scen som han tar på sig och springer omkring med, hehe… så jävla gullig. På riktigt, innan han skulle sjunga Paradise andra gången skulle han läsa upp en text som skulle sändas i TV och han läste fel, bara en sån sak, han är verkligen spontan och gör så att denna magiska show inte blir så uppstyrd och regisserad utan det kommer bara naturligt. Världens bästa band i hela världen. Världens bästa Chris Martin. Den bästa Guy Berryman. Den bästa Jonny Buckland. Den bästa Will Champion. Och givetvis måste man också nämna… den bästa Phil Harvey :’) and aaaall the roadies!

Efteråt kände jag faktiskt en lättnad. Inte så ledsen, mest bara väldigt nöjd och stolt över vad jag har fått uppleva. 7 konserter varav 3 i sommar. Jag är lycklig. Jag vill se dem 40 gånger till, minst. Men skulle jag inte få se dem mer så kommer jag inte vara lika ledsen som jag kände mig efter första konserten då jag grät och sa ”jag kommer aldrig mer få se dem”. Så säger jag aldrig mer igen. Nästa sommar kommer jag stå 2 meter från dem på svensk mark och gråta igen.

Coldplay är det bästa som finns. Kärlek.

Detta är den konsert jag fotat minst på, eftersom jag redan har så många bra bilder ville jag lägga krut på att inte fota så mycket utan bara njuta istället. Plus att jag knappt hade ström i min telefon, hehe :)

 

Lyssna på de enormt hängivna fansen i början… hjälp.


Ljudet är helt förstört, tyvärr. Jättetråkigt. Men man kan kolla :) HD-kvalite!

1 Comment

Filed under Coldplaying

One Response to COLDPLAY STOCKHOLM STADION 30 AUGUSTI 2012

  1. Pingback: IT’S US AGAINST THE WORLD | linnea's blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *