I DON’T KNOW YOU

Tänk vad många människor som man träffar på som hade kunnat vara ens själsfrände. En annan gång, i en annan situation, en annan värld, någon annanstans. Bara inte just på det viset, där och den tidpunkten.

Vad många människor som man dömer ut av första intrycket. Man läser något som någon har skrivit eller hör nåt som någon har sagt. Man börjar verkligen att avsky människan. Men vad vet vi om varandra? Vet vi hur varandras språk, viljor och ambitioner klaffar med varandra av en bråkdel av ens personlighet? Tänker också på hur många människor vi stöter på ute på gatan. I butiken, på spårvagnen, på krogen. Vi kanske byter några ord, vi kanske har intensiv ögonkontakt i några sekunder eller så tittar vi inte ens till varandras håll. Men ändå är det den just DEN personen som passar perfekt med din humor, dina framtidsplaner, dina tankar, dina intressen, din smak, din kropp. Och det får vi kanske aldrig veta. Killen på bilden ovan träffade jag flyktigt under 2 minuter då jag tänkte stjäla hans hatt, han kanske hade kunnat vara min själsfrände. Eller tänk på hur många människor det finns ute i världen som passar som en pusselbit tillsammans med dig som du aldrig får träffa. Alla mina själsfränder som är perfekta för mig på alla sätt och vis som jag aldrig kommer veta existera. Jo, jag vet att de finns, men inget mer. Jag vet fan inte vad de heter eller var de bor.

Jag tänker speciellt på en händelse där jag träffade en tjej som jag hade trevligt med, mycket gemensamt, vi pratade mycket och länge. Efter en lång stund så förstod hon att jag var den där bittra personen med krönikor längst bak på 3:an i GP som hon många gånger spottat morgonkaffet på… hade hon vetat det FÖRST hade hon garanterat och jävlart bombsäkert dömt mig på ett helt annat sätt. Nu var jag istället ett blankt papper som hon kunde forma som hon ville. Tänk vad många personer som dömt ut mig som jag kanske passar jättebra med. Eller huuuur många människor som jag själv dissat som jag i ett annat händelseförlopp hade älskat resten av livet. Som vän eller mer.

Eller så kanske man har en person rakt framför ögonen som man alltid haft där som egentligen inte passar ihop med en alls men man inser det inte för ”det har alltid varit så”. På samma sätt som man kan ha en person vid sin sida som man inte förstår är ens själsfrände, the one – vad man än må kalla det… jag hoppas att de som har det så inser det en vacker dag. Att fan, man passar ju bra ihop. Men då är man ju redan i the friendzone och går det egentligen att ändra? Jag fattar inte de som lyckas vara absolut bästa kompisar men inte på det kärleksfulla planet. Eller åtminstone sjukt bra kompisar. Man ska vara sin partners bästa vän och tvärtom – varför finns det då så många bästisar som inte är tillsammans? Vad är det som är fel? Varför är man inte tillsammans?

Jag tänker för mycket…

Leave a Comment

Filed under Tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *