ROLEMODEL

Jag läser ett inlägg om förebilder och bloggare hos Keela, kände att jag behövde nämna nåt mer om det än vad som ryms i ett kommentarsfält…

Att titulera sig själv som bloggare. Hur fånigt är inte det? Jag går inte och säger att jag är bloggare. Ifall det kommer på tal kanske jag nämner i förbifarten att jag har en blogg. Jag är inte direkt stolt eller ser det som mitt jobb eller mitt lilla skötebarn ens. Jag har en blogg, jaha? Hade lika gärna kunnat ha en pappersdagbok med hästar på, förutom att det är sjukt svårt att publicera videoklipp i ett sådant.

Vem som helst kan skapa en blogg. Det tar kanske 30 sekunder så kan man börja plinka ner sitt första inlägg och publicera för hela världen. Alltså innebär det att alla kan ha en blogg – och därmed kan alla vara förebilder. Jag trodde vi haft denna debatt tidigare, men bloggare är faktiskt också människor (haha, detta ämne har jag diskuterat på Devote), man är inte på ett speciellt sätt för att man bloggar. Gillar inte samma sak, beter sig inte på samma sätt, skriver inte på samma vis. Alla är olika och det går inte att sätta alla bloggare i ett fack och säga ”såhär är man”. På samma sätt som alla läkare är olika, alla bagare, alla rallyförare… alla är vi olika! Man kan säga att man har en blogg, men just uttrycket ”jag är en bloggare” är så vansinnigt fånigt att jag blir röd om kinderna.

Man kan inte välja att känna att nä, om man skulle ha blivit en förebild i morgon. Man väljer kanske att vara bloggare och i viss mån vilket arbete man vill ha, man väljer helt klart vad man ska utbilda sig till eller vilka kroppsdelar man ska operera och vilka kläder man ska bära. Men att vara en förebild – det går inte att välja!

Du och jag väljer däremot vilka förebilder vi har. Sen om de har bett om det, spelar väl ingen roll. Man kan inte välja att vara en förebild eftersom alla är olika. Jag vill ha en förebild som är osvensk, våghalsig, lagom hälsosam, berest, charmig, har karisma, jävligt mycket skinn på näsan, intellektuell utan att tro att h*n är för mycket, spontan, mångsysslare, konstnärlig, casual men snygg stil, fruktansvärt positiv och avslappnad… yada yada yada. Eftersom det är vad JAG eftersträvar! Sen kanske nån annan vill ha en förebild som är en bullmamma som gillar att äta tacos och ostkrokar på fredagkvällarna och helst håller tyst om vad man egentligen tycker, en sportnörd som också gärna är en god kristen.. vad vet jag. Alla vill vi ha olika saker i livet, vara på olika sätt (hoppas jag!) och därmed har vi olika

Alltså – en förebild är någon som liknar det man själv vill vara. Jag har många förebilder på olika sätt, både kändisar, kompisar och bekanta. Samt en och annan bloggare. Jag har nog inte samma förebilder som dig och de som är mina förebilder, har nog inte bett om det heller.

Du kanske redan är en bra förebild, fast du inte vet om det. Oavsett om man har opererat tuttarna, är muslim eller om du har ett lite väl högt BMI så är du säkert en fantastisk förebild för någon ute i världen. Du kanske inte har valt det men någon gillar dig, din stil och hur du är och då får du stå ut med att denna person ser upp till dig och vill ha bitar av dig. Uppskatta det och ta vara på det istället!

En av mina förebilder.
Kurvig, drop dead gorgeous, en röst att döda för och kämpar för kvinnors rätt.


En annan av mina förebilder.
Fantastisk skribent och fotograf, kloka åsikter, våghalsig & berest. Bland annat.

1 Comment

Filed under Tankar

One Response to ROLEMODEL

  1. Det problematiska med att som förebild ha en människa som inte bett om det, är- som jag ser det- när den som ser upp till förväntar sig att förebilden ska tänka på att han eller hon faktiskt är en förebild. Liksom blir sur om förebilden gör något ’dåligt’, för att en bra förebild ska inte agera så. När den som ser upp till tycker att förebilden borde tänka på hur hen beter sig, p.g.a. att människor ser upp till denne. Detta kan man ofta se vad gäller Kissie, som ju faktiskt aldrig (så vitt jag vet) sagt sig vilja vara en förebild för andra. Som liksom inte bett om det. De som nämns att hon bör tänka på då är alla ”unga tjejer som ser upp till henne”. Detta sänder dels ut signalerna att unga tjejer inte riktigt kan tänka själva och alltid behöver någon som visar vägen för dem, att de är så otroligt sköra (gud, vad trött jag är på allt snack om unga tjejer hit och dit). Dels är det befängt då Kissie som sagt aldrig hävdat sig vilja vara en förebild. Ska hon verkligen behöva leva sitt liv helt annorlunda för att ingen ska ha den ’dåliga smaken’ att göra likadant som hon?

    Alltså, det är ju smickrande att vara någons förebild kan jag tycka. Att veta att folk gillar den man är och det man gör och tycker att man är en stor inspiration är verkligen kul och kan även inspirera en själv. Ibland kan folk gnälla lite för mycket på det där med att de ses som förebilder, tycker jag- så länge de som ser upp till en inte begär en massa av en, kan man väl se det som positivt istället? När det däremot går över till förmanande och nästan förbjudande ord blir jag lack. För om man nu faktiskt inte bett om att vara en förebild har man inga direkta skyldigheter, och sedan om man ändå VILL vara en förebild för andra, så är man ju inte mer än människa. En människa som kan göra misstag precis som andra människor.

    Det där med att säga att ”jag är en bloggare” tycker jag kan vara olika bra eller dåligt, pinsamt eller icke-pinsamt. Rent generellt har jag svårt för att folk känner sig så otroligt tvungna att placera in sig i olika fack- gäller det politisk åskådning och liknande kan det ju vara relevant för att ge andra en bättre förståelse för ens värderingar och ståndpunkter, även om det givetvis kan bidra till att andra bara ser en som en i mängden moderater/sossar/feminister/whatever. Men många bloggpresentationer jag läst är fyllda utav labels i stil med: ”trebarnsmamma, bloggare, hårdrockare, feminist, socialdemokrat, optimist, vegan” o.s.v. och då blir det bara tjatigt.

    Att säga att man är en bloggare kan absolut vara relevant om man har det som yrke, men om man bara har det som intresse och inte tjänar några pengar på det kan det låta ganska töntigt och bara bli ännu ett steg i den där ”jag är mina etiketter”-trappan. Eftersom jag inte tjänar pengar på min blogg eller ens har en stor blogg brukar jag dock nöja mig med att säga att jag gillar att blogga, eller ”blogging är ett av mina intressen”. Precis som jag säger att konst är ett intresse för mig utan att för den sakens skull kalla mig konstnär. Herre gud, skiter ur mig typ en målning i halvåret så det vore bara konstigt att kalla mig för konstnär. ><

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *