att vara trevlig

Jag har de senaste veckorna börjat reflektera mer och mer över vilken storstadsmänniska jag börjar bli… främst i lokaltrafiken.

När jag var yngre hälsade jag alltid på busschaffisarna. Inga undantag, man säger alltid hej till en busschaffis som tar mig från punkt A till B – det är väl allmänt vett? Så har jag blivit uppfostrad (eller så har jag fostrat mig själv till den moralen?) men numera hälsar jag i princip aldrig på busschaffisarna som skjutsar mig kors och tvärs över denna (lilla) stora stad. Är det inte trist? Jag ser aldrig någon som hälsar på den som kör, det är tråkigt. Som att kliva in i en butik och inte hälsa på den som sitter i kassan. Jag måste verkligen ändra på detta. Gäller givetvis endast bussar där man kliver på längst fram, spårvagn är lite klurigare då de är instängda… nu kanske alla som kör bussarna inte är så trevliga utan sitter ofta i sin egna lilla värld och kollar ut genom fönstret, men just av DEN anledning är det ju åh så mycket viktigare att göra deras dag (vem vet?) genom att glatt hälsa! Utan dem hade jag ju inte klarat mig när det handlar om att ta mig någonstans.

Dessutom, om spårvagnen/bussen är relativt full men det finns ett säte ledigt bredvid en man/kvinna/kille/tjej/könlös, vill man kanske sitta ner där. Förut frågade jag alltid: kan jag sitta här? eftersom det också är en artighetsfras, men idag så säger jag enbart så ifall det sitter nåt pucko med sin lilla minihandväska på sätet bredvid bara för att de är rädda för människor, bara för att pocka på uppmärksamhet och istället för att säga ”flytt på väskan gubbjävel”, låter ju lite bättre. Jag frågar aldrig ”är det ledigt här?” eller ”är det OK om jag sitter här?” eftersom jag efter dessa åren i Götet lärt mig att fan, man har en röv att sitta med och finns det ett ledigt säte får man sitta där (med undantag för handikapplatser eller om man ser någon som är i mer behov av sittplatsen än en själv)

Det är lite tråkigt att det hyfs jag hade som liten grinig tonåring, det har jag inte nu då jag verkligen ska anses vara vuxen. Däremot finns det många andra tillfällen då jag är artig och väluppfostrad, men man borde ta varje tillfälle som finns till att impa på andra människor med att vara trevlig. Tyvärr är det ofta sällsynt i storstäder. Stan är stor jag känner inte dig så jag skiter i att göra bra intryck. Nää. Tyvärr. Alla har ett ansvar inte allra minst för ens egen skull!

Så kom ihåg det, gör en busschaffis dag genom att säga HEJ då du kliver på! Det ska jag banne mig göra på bussen till jobbet sen. Lovar att jag kommer med redogörelse huruvida det gick!

PS. Trots den språkbegåvning jag faktiskt (ja!) besitter, så lär jag mig aldrig hur buszchaför stavas, så jag skriver jämt busschaffis. För att undvika pinsamheter…. Lättast vore väl om jag fick lära mig ordet en gång för alla, men det är som dyslexi. På ett stackars ord.

1 Comment

Filed under Tankar

One Response to att vara trevlig

  1. Jag hälsar faktiskt fortfarande pá busschaufförerna,fastän jag bor i Barcelona.Men det är sant att det inte är sá värst mánga fler som gör det!:)Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *