om cancer

Nu är jag i Lycksele. Andra gången på en månad. Har hunnit gosa med min lilla Siri och i natt vet jag en som ska sova med mig i sängen. Hon såklart.

I morgon blir det en jobbig dag. Ska försöka kliva upp så jag kan åka till sjukhuset samtidigt som mamma och sedan spendera dagen där så mamma får lite avlastning, hon sitter ju där från morgon till kväll annars. Sköterskan som tidigare varit väldigt dryg jobbar i natt och hon skulle se till att sitta inne hos moster så mycket som möjligt och liksom utgå från hennes rum.

Det är smärtsamt att någon ska behöva sitta och vaka över ens moster som funnits med en i 20 år och alltid varit en så nära och självklar del av familjen. Midsommar, påsk, julafton. Hälsa på och ringa varandra för att kolla läget. Hon är liksom ingen släkting utan en familjemedlem. Jag har trots allt inte så stor släkt (endast 3 kusiner på mammas sida) och absolut ingen som är så nära som moster Britt.

Eftersom vi fick beskedet i slutet av maj precis i studenttiderna så har allting gått väldigt fort, från en början reagerade jag inte så starkt för min första tanke var bara att det gick att få bort, men det var innan vi visste att det spridit sig från att ha startat under foten (malignt melanom drabbar mest medelålders kvinnor och startar på ben/fot – vilket gör en mer fundersam varför läkarna inte tog prover tidigare än ett år efter hennes problem startade) till lymfkörtlar, lungor, lever, skelett (två kotor krossade), uhm ja jag vet inte och de vet väl inte ens själva på sjukhuset vart cancern sitter men hela kroppen är väl i princip angripen nu.

Sist jag var uppe hade jag inte heller försökt tala om för mig själv att ”det här kommer inte gå vägen” för vem fan vill tänka så? Jag har i 5 månader tänkt att det finns liv, det finns en chans, det finns möjligheter. Under kan ske. Positiv energi, styrka, kärlek. Statistiskt sett så kan det inte göra det vid det här laget men jag slutar aldrig hoppas. Det vore dumt att endast tänka ”hon kommer dö” istället för ”vi får vara förberedda på att det snart händer men av någon magisk oförklarlig händelse kan hon också bli bättre.”

I somras satt jag, syrran och två av Britts arbetskamrater uppe på sjukhuset med henne. Det var medan hon fortfarande kunde hanka sig fram i bästa fall, men i alla fall var helt klar hela tiden. Vi pratade om hur många som skulle hjälpa henne att fixa en ny lägenhet på nedre plan eller med hiss, inreda den, köpa blommor (hon fick presentkort på blommor av sina kollegor), hjälpa henne ur det här och kämpa bredvid hennes sida. Hon pratade själv om vad hon skulle göra då hon blir frisk.

Sist jag träffade henne för dryga månaden sedan så pratade hon om att hon kanske ligger nere i en mörk grav på julafton och hon är ju så mörkrädd. Samtidigt som hon sa med sina 158 centimeter bredvid mina 160 centimeter ”Linnea, då jag och du blir stora. Då ska vi skryt!”

Hoppet är det sista som överger människan, hur mycket cancer man än har i kroppen. God natt

Lämna en kommentar

Under Tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *