På en canceravdelning

Femte dagen i Umeå. Jag blir inte längre skärrad då det kommer in en kvinna och berättar hur hon opererat bort livmodern, äggstockarna och äggledarna. Och jag tittar inte extra om jag ser en ung pojke utan hår på kroppen i lunchmatsalen. Det är så det är på onkologen. Människor släpar sina droppställningar efter sig i dagrummet. Inget speciellt med det. Här är människor sjuka och går igenom samma process. Förutom att en del blir friska och en del förblir sjuka. Här ligger min moster i en sjuksäng med slangar runt sig. Om hon trycker på en knapp pumpas mer morfin in i kroppen, om hon trycker på en andra kommer ett stort team av syrror som kan hjälpa henne med vad det än må vara. Som att t ex vända sig i sängen för att kunna ligga på sidan och därmed avlasta ryggen där två kotor är angripna. Kanske är fler nu, vad vet jag, allt går så fort.

Tänk så mycket man vet idag som man inte visste för ett halvår sedan. Samtidigt som jag inte hunnit smälta då det gått så fort. Jävla läkarjävlar i Lycksele som ska anmälas. Jävla idioter. Min moster hade kunnat slippa ligga här om de upptäckt hennes cancer för ett år sedan. Hon hade kunnat vara i Grannäs hela sommaren och badat eller vi kunde ha hälsat på henne i hennes lägenhet och hon hade kunnat bjuda på mat (utan efterrätt eftersom man aldrig orkar det då man äter middag hos henne, då det är så himla gott). Vi hade kunnat ligga i hennes soffa längst upp i huset med bra utsikt på Villaryd och lösa korsord i Året Runt. Men nu är det som det är och istället får man sitta i hårda stolar bredvid hennes sjuksäng och försöka göra det bästa av saken.

Hon har i alla fall humorn i behåll. Trots att hon kan vimsa till det av all morfin så kan hon skämta. Vi pratade om en bekants enorma längd för någon dag sedan och då säger hon ”Du Linnea, då vi växer upp och blir stora. Då ska vi skryta!” med tanke på att vi båda är så korta. En dag skulle jag och syrran försiktigt hjälpa henne att flytta benen då hon har väldigt ont där, så vi sa att hon måste säga till om det gör ont. Hinner nästan bara nudda benet då hon skriker AAAAAH och vi får PANIK vilket snart utbyts till ett skratt, det gjorde inte alls ont, hon skulle bara jävlas. Och mammas nya kille var på besök i helgen, då frågade mamma ”Britt, har du hört någon kalla mig älskling någon gång?” och moster säger bestämt ”MÅNGA.” då säger mamma att hon kanske haft nåt annat smeknamn och då säger moster ”BITCH.” Så humorn är i behåll i alla fall, vi har fått oss en del skratt bland all morfin och ”vinsyllor”.

Vad jag ändå finner mest ironiskt är att moster aldrig gillat sol och värme, hon tycker mest att det är jobbigt och då det är varmt vill hon helst doppa sig i en kall Vindelälv eller hålla sig inne. Kyla är hennes cup of tea. Ändå drabbas hon av malignt melanom. Det är märkligt hur livet kan förändras.

1 kommentar

Under Tankar

En kommentar till På en canceravdelning

  1. Nej, vad jobbigt. Förstår din frustration. Fint att du iaf vågar skriva om det. Om hon går på behandling i Umeå och bor på hotell Björken kan jag verkligen rekkomender att hon går på arbetsterapin de har där i samarbete med onkologen. Det är underbara människor där som ger massor av glädje till de som går på behandligen. Jag har sett många underbara leenden där.!

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *