En tråkrolig och sann historia

Nu sitter jag på flygbussen (jag hade tänkt vara ekonomisk och ta det billigaste alternativet eftersom jag fick betala min resa till Landvetter 3 ggr om i morse, men inte visste jag att det tog dubbelt så låg tid som tåget!) påväg in till city för att möta upp Jenny, då tänkte jag passa på att berätta en rolig historia för er som jag väntat på att få berätta om läääänge – givetvis sann till punkt och pricka :)

Minns någon början av det här inlägget? Nä, skulle inte tro det, men ni kan börja historian med att läsa det inlägget, så ni förstår.

Det var alltså en härlig dag i juni, solen sken ordentligt och jag satt på spårvagnen från skolan, på väg till Bengans för att hämta ut mina biljetter till Britney Spears. Bad mamma smsa bokningsnumret och i samma veva frågade jag ”Madonna och Coldplaybiljetterna ligger väl där de legat hela tiden?” varpå jag får ett svar att mamma har aldrig rört dem, så hon vet inte.

Ja, biljetterna låg på en hylla i hallen, fint paketerade i en liten påse från Bengans. Det hade de gjort i flera månader så givetvis låg de ju kvar där. Not. Jag hade några dagar tidigare flyttat biljetterna till ett mycket säkrare ställe, för i hallen kunde de ju inte ligga och skräpa – trots att de gjort det flera veckor utan bekymmer. Det där säkra stället är helt bortblåst i mitt minne.

Vi höll på flytta också. Det var kaos. Jag blev lite smått stressad och började lyfta på papper och skit för att hitta de där biljetterna. Efter en halvtimmes letande började jag må dåligt. La mig ner på golvet och var seriöst närmare en ångestattack än jag någonsin varit, no kidding! Jag ville spy, slå mig själv, slå på alla saker, skrika, grina osv. Jag hade alltså PANIK! Vi pratar liksom biljetter till Madonna á 1500 spänn, biljetter till Coldplay varav en biljett var Jennys – som dessutom var ovärderliga.

Dagarna efteråt så gick jag igenom alla soppåsar. Jag gick igenom varenda bok vi äger och då är mamma bokoholic. Kollade igenom alla kartonger minst 2-3 gånger. Jag ringde ett medium som jag aldrig betalade eftersom jag inte fick så tydliga spår av henne (men hittar jag biljetterna en vacker dag ska jag betala…) med andra ord – jag har fortfarande inte hittat biljetterna. De ligger nog på sitt supersmarta säkra ställe och jag kommer ju säga ”ahaaa, det var ju HÄR jag la dom, ja det var ju typiskt” och klia mig själv i huvudet dagen då jag väl hittar dem.

Tror ni på fullaste allvar själva att jag skulle ha skitit i att se Madonna om mina biljetter bara var ”inlåsta i förrådet” eller för att jag ”var tvungen att jobba”? Undra om Jenny på fullaste allvar har gått på mina bortpratningar när hon tagit upp ämnet Coldplay… hehe. Har börjat prata om solsken hela sommaren när hon pratat om Coldplay, eller ja inte nu på senaste då.

Tack vare en räddande ängel från himlen (eller ja, Blocket) så sitter jag nu på bussen in till Stockholm central för att möta Jenny och berätta denna historia – med två ståplatsbiljetter säkert förvarade i väskan. Nej, hon vet inte om det såklart, jag tänkte vänta tills jag antingen hittat biljetterna eller köpt nya.

Roligt i efterhand, tja lite grann, men ångesten den dag jag insåg att biljetterna var borta vill jag aldrig mer uppleva, och de få människorna jag berättade för reagerade med att skratta! Hallå, hur snällt är det.

Det mest roliga är att Jenny tog hand om biljetterna förra året och skötte det felfritt. När vi köpt biljetterna till årets konsert och innan jag hämtat ut dem, så satt vi och skämtade om vad som skulle hända ifall jag tappade bort dem (vad som hände var ju att jag fick sätta sprätt på en del av min lön och betala ett saftigt pris för nya biljetter, men som helt klart är värt det). Alltså, vi hade djupa diskussioner om det där nästan, att jag skulle sova med dem, klistra fast dem på kroppen, lägga dem i bankfack yada yada! Självklart tappar jag bort dem. Note to everyone: låt mig inte ha hand om något så värdefullt som Coldplaybiljetter.

Det var det. I morgon ska vi se Coldplay och de borttappade biljettera är ett minne blott! Nu är jag snart framme på centralen och hungrig som en varg är jag, vi ses väl på stan! Hejhej!

2 Comments

Filed under Coldplaying, Roliga saker

2 Responses to En tråkrolig och sann historia

  1. Hey! Jag ska maybe till coldplay! Jag heter nelly och jag är en halvamrekansk tjej som bor i stockholm med min mamma, yes min papi och mamma är skilda. försöker komma ner så ofta jag kan till papi, en biljett till USA isnt that expensive liksom. Pappa betalar (H) . Och pappa är gift med en annan tjej. I min blogg skriver jag om mitt liv, från mitt håll oglamoröst, men i era ögon är gatorna jag går på röda mattan och allt jag rör blir till guld. för att läsa mer om mig och mitt liv, besök min blogg :)

  2. Pingback: MYLO XYLOTO | linnea's blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *