IT’S OFFICIAL…

I år har jag slängt ifrån mig 7 inlägg. Den summan kunde jag för några år sedan producera på ett helt dygn… Snart kommer jag ändra på det, då jag kommer ha lite mer att skriva om!

Den 3 november åker jag och J på en enkel biljett till landet down under. Till världens mest isolerade storstad Perth med ungefär 2 miljoner invånare och garanterat sjuhelsikes många backpackers på genomresa. Vi har ingen aning om hur länge vi blir borta, var vi ska bo eller vad vi ska jobba med. Vi vet bara att vi ska dit. Det kan bli 3 månader men det kan också bli ett år, eller två. Och det är väl lite det som är spänningen? Att kasta sig ut i det okända och inte riktigt veta var det bär. Bara köra!

Igår meddelade jag för mina kära kollegor att jag kommer lämna dem på obestämd tid. Vi pratade om det faktum med åldersnojan som kommer i 25-årsåldern, att någonting måste hända! Resa har jag alltid velat göra men det kommer lägligt nu då man står i gränslandet mellan att vara ungdom och vuxen… Antingen börjar man plugga, skaffar barn, köper hus, hund eller reser iväg. Bara någon förändring sker. Låter ganska logiskt då vi är flera födda 90 på jobbet och alla är på väg nånstans i livet, precis just nu. De andra har valt andra vägar men några kids eller hus står ju inte riktigt på min önskelista, så en lång resa kändes alldeles utmärkt. Passa på medan man kan, för har man väl djur och barn är det inte alls lika lätt att sticka iväg på samma sätt…

Förhoppningsvis lyckas jag hålla uppe glöden som på the good old days då det kommer till att hålla omvärlden uppdaterad på vad jag pysslar med, saknar faktiskt väldigt mycket att skriva. 

Hejsvejs!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

FOBIFRI

OBS! Detta inlägg innehåller bilder på spindlar :)

Hade någon sagt till mig i januari, att jag i maj skulle avslappnat stå och prata om kameleonter med två fågelspindlar på mig, hade jag sagt ett högljutt NEJ redan då jag förstod vart samtalsämnet höll på leda. Men igår hände det.

Jag har en kollega som börjat studera till kognitiv beteendeterapeut som berättade att eleverna ständigt behöver patienter att öva på. Eftersom jag levt hela mitt liv med spindelfobi och försökt förbereda mig mentalt i ungefär 5 år för terapi, kände jag att nu är det dags. Jag ska söka.

I februari blev jag kontaktad av en handledare på Psykologiska instutionen. Hon ville kalla mig till en intervju för att informera om hur det går till, samt att jag fick fylla i en del tester för att visa hur min mentala hälsa är… Två veckor senare fick jag ett samtal från min blivande terapeut, och vi bokade in en tid.

Att tala om det

Det första vi började med var att lite lätt prata om fobin. Jag minns att jag vid det tillfället inte ens ville säga ordet spindel, eftersom jag alltid känt att det ligger väldigt äckligt i munnen och triggar igång ångestkänslor. Ett laddat ord. Vi gick sedan över till att prata om olika händelser jag varit med om. Riktiga dödsångesthändelser då jag velat sticka en kniv i mig. Av att en liten spindel kommer och går över golvet… 

Vi pratade om ångesten.  I Sverige finns inga farliga spindlar, det är inget att vara rädd för. Men den ångest jag har haft i kroppen är ju verklig. Jag hyperventilerar, får hjärtklappning, gråter, vill dö. Det är ju så fobier funkar. Tyvärr. Vi fortsatte prata om olika händelser, hur jag har agerat och hur jag hade kunnat agera istället. Jag kom på mig själv när vi pratade om det, hur otroligt fånigt jag började tycka att det lät. Börja gråta för ett litet kryp. Varför gråter jag inte över skalbaggar och myror då? Varför bara dessa åttabenta kräk?

Jag besökte terapeuten en gång i veckan, mellan 1-3h åt gången. Mellan dessa sessioner gick jag och ständigt tänkte på spindlar. Pratade om det, funderade, tänkte. Konstant någonstans i bakhuvudet har det alltid funnits där, tankar jag alltid undvikit i största mån, samtalsämnen jag aldrig velat beröra.

Bilder

Jag minns när vi första gången skulle titta på foton. Jag sparkade bakut och fick ångestpåslag direkt. Nästa gång fick jag pressa mig själv. Kolla på bilder fastän det var åt helvete jobbigt. Tittar man tillräckligt länge, tills man är i toppen av ångestkurvan, går det ju faktiskt över. Till slut satt vi och tittade på alla slags spindelbilder, till och med ”de värsta på Google”, och ångesten var inte alls lika påtaglig efter att ha härdat ut de första jobbiga bilderna och minuterna.

Första mötet

Till slut blev det dags för det jag fasade över. Efter att ha suttit och pratat om mina känslor kring spindlar och kollat på foton så skulle min terapeut ha med sig en spindel. Det blev lite komiskt då jag möter honom i korridoren och är på väg fram för att hälsa, då jag ser att han har en burk med sig…. Jobbigt big time :) han vek snabbt av för att gömma bort den, så att vi kunde prata om det först. När jag kände mig redo gick han och hämtade spindeln. Den fick stå i en burk längst bort i rummet, och jag kunde knappt titta på den. Men KBT handlar dels om att göra allt på mina egna villkor men också att pressa mig, ju längre man drar ut på exponeringen och backar tillbaka, desto längre tar behandlingen. Innan den dagen var slut satt jag och höll i burken själv och studerade spindeln på nära håll :)

Att träffa på spindlar fortsatte därefter vid varje tillfälle. Typ tre gånger. Vid nåt tillfälle hade vi fem spindlar i rummet samtidigt. De fick springa över mina händer och även om det i början kändes som att jag skulle bryta ihop och ge upp alltihopa, så satt jag en halvtimme senare och helt lugnt hanterade spindeln, i de flesta fall en ganska enorm i svenska mått mätt, husspindel. Jag fångade till och med en spindel på jobbet som jag tog med mig till behandlingen.

Zoobutiken

Det tog 6 tillfällen innan jag kände mig botad. Igår var tionde besöket med min terapeut och då åkte vi till Mölndal zoobutik… Varför inte gå all in då man ändå håller på? Lite som att åka berg och dalbana på Liseberg, fobin är ju borta men jag ville klappa fågelspindlar bara för att bevisa att jag KAN, jag är fri från min spindelfobi! Ska erkännas att det kändes läskigt, vid alla mina besök i djuraffärer får jag spänt alltid fråga innan om de har några spindlar, så jag vet om jag ska passa mig. Men jag mindes alla timmar i terapistolen och körde bara på. Som man kan se på bilderna (kolla min spända hals haha) var jag inte helt lugn, men det slutade med att jag stod helt lugnt och pratade om annat medan jag hade en spindel på axeln och en på armen. Ett sånt tillfälle jag kunde skratta högljutt om förut, att det skulle jag då aaaaldrig klara av. Tammefan, det gjorde jag visst det :)

   
   

Nu följer såklart en livslång läxa i att underhålla mina övningar och undvika återfall. Utsätta mig för spindlar så gott det går. Och lära mig leva som inte rädd, för nån dag sen halvskrek jag då jag såg en spindel på jobbet, hejdade mig direkt och sa, men jag är ju inte rädd, varför skriker jag? Gammal vana som kanske kommer sitta i ett tag…. Min rekommendation till alla med en fobi är att testa. Det är skitjobbigt, men har man nått toppen av ångestkurvan och känner hur den går ner och man märker att man inte dog, så går det lättare. Jag lovar, alla kan!

Mvh spindelkvinnan :)

1 Comment

Filed under Allmänt

KBT

Idag var dagen då jag lät en spindel springa över min hand. 6 gånger. Mer om det en annan dag. Kände bara att det behövdes dokumenteras mer än i minnet, för mig var det en väldigt stor dag.

Mvh storbloggaren

Leave a Comment

Filed under Allmänt

25





Jag har fyllt år. 25 bast alltså. Tänkte skriva nåt fyndigt om det, men kommer inte på något. Jag känner mig fortfarande som 21 och kan ju komma undan med att vara 18. Det är nu jag ska börja njuta och glädja mig åt att se yngre ut. Som en gymnasieelev. För efter det här lär det bara gå utför. Sakta men säkert.

Det känns som att 25 är lite utav en milstolpe för att bli vuxen i mångas ögon… Glöm det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor, det spritter inte i livmodern och jag har inga direkta tankar på att köpa bostadsrätt, eller ännu värre ett hus. Vägrar ens köpa egen hund i rädslan för att bli bunden. Jag vill vara ung och fri och göra allt som jag senare kommer begränsas av pga utbildning/kids/etc. Lite rädd för att bli gammal och ångra sånt jag inte har gjort. Det är en känsla jag länge haft. Att inte passa på när man kan, och slutligen ligga på dödsbädden och ge andra råd om att göra det man känner för… Jag vill kunna säga en sån sak utan ångest i kroppen. Så det ska jag göra så. Allt jag vill göra.

Grattis till mig. Tack. Adjö.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

THERE IS NO GOD

Jag blir så ledsen och berörd. Två unga kvinnor har inom loppet av två dagar avlidit på båda mycket tragiska vis uppe i Lycksele. Hur kan det vara möjligt. Så oerhört ledsamt allting. Att undvika att bli berörd i dessa dagar är nog tammefan helt omöjligt.

Tänker mig att vilka små, små marginaler vi ibland lever efter men som vi inte kan styra. Att inte veta vad som händer nästa sekund. Och vem. Det är så oändligt förfärligt och jag lider med de som tvingas uppleva detta på nära håll. Tänker på det hela tiden. Och på de som kände båda tjejerna. De hinner knappt ta in att den ena är borta så försvinner en till. Under så plötsliga omständigheter som ingen någonsin kan förbereda sig på. Det gör ont i mitt hjärta…

Tacksamhet kring livet. Jag hoppas dessa unga kvinnor hann känna en genuin tacksamhet innan de lämnade livet. Fridens.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

FOBI

Veckan går i hälsans tecken. Igår hade jag ett totalt värdelöst besök på Sahlgrenskas hudmottagning, och i morgon ska min kära kiropraktor få knäcka till min gamla rygg. Men det mest spännande gjorde jag idag!

I flera år har jag mentalt förberett mig för att jag måste bli kvitt min imsefobi. Det funkar liksom inte. När jag i vissa överraskande situationer känner att ”ge mig en kniv jag måste hugga mig själv i bröstet” är rädslan inte bara en liten rädsla utan en fobi jag måste bli av med. Bilder, historien, tanken på det och ibland även ordet (som såklart skapar bilder och tankar) går inte.

En kollega har börjat studera till beteendeterapeut och berättade om att de under 8-9 terminen får ta emot patienter, och jag kände att jag måste kolla upp det där. Terapi är ju annars snordyrt. Sagt och gjort så skickade jag in intresseanmälan för några veckor sedan och idag var jag på Psykologiska instutionen för att träffa en handledare. Helt galet. Jag är livrädd och supertaggad på samma gång. När man levt med en fobi i så många år så har man föga förväntningar på att det ska kunna fixas. Men studenterna får börja med KBT inriktad på specifik fobi just för att det är lättast att bota, och de borde väl veta vad de snackar om…

Så min vår cirka 10 veckor kommer jag göra ett besök i veckan hos en (blivande) terapeut för att bota min fobi. Jag vet ju lite om vad KBT handlar om, att närma sig och möta sin rädsla, och just idag känns det lååångt borta men samtidigt har jag nu förberett mig så länge och tiden kändes rätt.

Jag är stolt över mig själv som vågar testa. Kommer ju garanterat inte börja älska dem men att finna en accepstans och möta de med ro även i överraskande situationer, vore så oerhört skönt.

Fortsättning följer…

1 Comment

Filed under Allmänt

IMG_0088.JPG

Det är så himla mysigt att ha Siri här.

Något mindre mysigt, är de korkade hundägare man stöter på, utan nåt vett eller kunskaper i jäkligt basic hundpsykologi.

Scenario 1 när tjock tant med hund i flexikoppel kommer och går. Hon undrar om min hund är en tik, varpå hon sedan börjar släppa på kopplet och säger ”Men då är det ingen fara.” Eh, fast jo? Vad är det som säger att könet spelar roll, att det är okej för min hund? Hon fattar ingenting, ”men min är ju en hane?” Ja, fast min hund kanske löper, bär smittor, HATAR hanhundar, är livrädd för andra hundar?

Scenario 2 är då vi passerar en hundrastgård och ägarna till två små hundar inte stängt dörren och inte bryr sig om att ena hunden rusar ut, rakt på Siri, med den andra hunden hack i häl, medan ägarna sakta lunkar mot oss. Jag blir stormtokig för en sån där sak är inte okej. Deras hundar var tydligen så snääälla, så jag ryter ifrån att min hund är jäkligt elak mot andra och kan bita dem blodiga.

Gemensamt för många hundägare som köpt en liten gullifnulli hund är att de tror att bara för att deras hund är snäll, kan man släppa fram den till vem som helst och speciellt inte utan att fråga först om det är okej. Den enda gång jag låter Siri eller Carmen (eller annan hund) hälsa är då en förstående hundägare frågar först om det är okej. Man kan inte göra som man vill och tycker. Nu är ju Siri väldigt snäll, steriliserad och bär inga smittor men det vet inte andra ägaren. Carmen exempelvis är ofta väldigt rädd för andra hundar, kommer det då en lös hund och rusar mot henne får hon panik. Alla hundar går inte ihop automatiskt och i en situation som idag då Siri i koppel blir påsprungen av två hundar väldigt överraskande, KAN gå illa. Det kan tyvärr ingen förutspå!

Vår dvärgschnauzer Urax vi hade förut fick PRA och blev blind. Vilket gjorde honom väldigt osäker i situationer som dessa. En okänd hund som kom och rusade fram fick honom att morra helt hysteriskt som en självklar försvarsmekanism. Vilket såklart kunde få de lösa hundarna misstänksamma och i vissa fall på dåligt humör… Och hundägare fattade inte problemet då man skriker att min hund är blind, koppla dina hundar! Jag har t o m blivit jagad av en gubbe med en fet tax då jag bad honom koppla sin hund men han blev arg istället för att förstå…

Snälla hundägare. Fråga om det är okej att hundarna hälsar. Förstå att det finns såna som mig som blir förbannad då din hund rusar mot min. Du vet inte hur min hund mår, reagerar eller vilka sjukdomar hon har som kan smitta. Hon kanske hatar hanhundar. Bara för att det är okej med dig är det inte okej med alla andra. Och om det skulle hända en olycka – BE OM URSÄKT! Och håll i kopplet hårdare nästa gång…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

image

image

image

Hellooo bloggish. Vet ju att jag har en blogg men jag har inte varit vän med tekniken sen i typ augusti. Nu börjar det vara ordning med ny dator & padda i min ägo så jag tääänkte typ ta igen lite. Hehe. Vi får se hur det blir med den saken…

Världens bästa sak är att Siri är och hälsar på – i typ 2 månader. Utan morsan. Så mysigt. Hon är bäst, den där lilla Sissi <3

Leave a Comment

Filed under Allmänt

THOSE CHRISTMAS LIGHTS

För 1 år sedan satt jag med packad ryggsäck för att strax bege mig till Indonesien för 1 månads sol, värme, regn, äventyr, djungel, risfält, Nasi Gorengs, torra toast och stekt ägg till frulle, äckligt kaffe, oändligt med kissemissar, dykning, vulkaner, livsfarliga bilfärder, barfota varje dag, low budget bungalows och fint hotell, solnedgångar, delfiner, apor, pooler, reaggemusik, kolla på stjärnor på stranden… Älskar Bali.

Ja, those were the days. Jag tänker mig att det är ganska lämpligt att fira jul i Sverige vartannat år. Så hinner man faktiskt längta och njuta av julen. Det kommer ju så tätt inpå annars. Så i år firas julen på hederligt svenskt vis, nästa år någon helt annanstans i världen. Bra deal? Jag älskar julen men känner att det blir för mycket.

IMG_2872 IMG_2833 IMG_2819 IMG_2910 IMG_2953 IMG_3055 IMG_3208 IMG_3223 IMG_3416 IMG_3458 IMG_3519 IMG_3480 IMG_3546 IMG_3648 IMG_3613 IMG_3701 IMG_3713 IMG_3759 IMG_3762 IMG_3815 IMG_3921

Där kom bilderna, sådär 11 månader efter att jag tänkt lägga upp dem på bloggish. Usch, jag blir blödig. Måste gå och äta en pepparkaka och vattna min hyacint innan jag börjar gråta av längtan till utlandet. Det är jul nu. Jag är i Sverige. Det är kallt och jag har varma tofflor. Andas. Kram.

Leave a Comment

Filed under Bali dec 2013

NOSTALGI

I helgen var jag uppe i norrland för att i fredags ta ett sista farväl av Lisa. Åh vad hon kommer fattas världen, men jag är så enormt glad över att hon fanns i min barndom och under min uppväxt…

Har myst väldigt mycket med Siri. Det finns ingen människa i världen än de som känner detta lilla knytte på några kilo och 7,5 år, som kan förstå. Hon är inte ens en hund utan nåt annat än det.

image

Så mycket kärlek i den där håriga lilla kroppen. Älskade lilla Sissi. Kan liksom bara ligga och titta på henne bara för att hon är så bedårande söt och fin. Vår lilla bäbis som aldrig kommer bli stor.

image

Den här gamla kvinnan är ju inte heller helt fel. Lilla Carmen. Till stor del för att hon födde lilla Siri men också för hennes enorma personlighet. Känner henne så bra att man kan titta på henne och veta nästan exakt vad hon tänker på eller hur hon känner. Oftast hunger, eller nåt hyss. Såvida det inte är enorma mängder attackpussar som hon råkar vara bäst i världen på. Fina Carmen som nu bor i norrland hos mamma.

Sen är pudeln Wera rätt charmerande med på sina vis, men tyvärr är den svarta lilla faran inte helt enkel att fota… men jag lovar, rätt så gullig liten fårskinnsliknande skapelse!!

Jag älskar att titta på gamla foton, och hos mamma finns det gott om dem.

image

Denna bild skulle jag vilja ha typ uppförstorad på väggen. Nån kusin eller liknande till mamma men jag tycker bilden är så jäkla bra på så många vis!!! Helt underbar.

image

Lite taskigt att använda sin värdelösa Samsung men liksom, tänk er om man var ung på 50-talet. Jag avundas de som var det, på många vis…

image

Min mormor, min mammas faster Astrid och Margareta som är den enda i livet. De fjällvandrade mycket under sina dagar, och den här bilden är så fin. Min mormor var så vacker.

image

Den här hade jag också kunnat ha på väggen för att den är så kul… Simon och min moster Britt levde ihop under många år.

image

Den här bilden är också en sån där bild som jag tycker är så himla fin utan att kunna sätta fingret på det. Men allt från färger till miljö är bara så på pricken… sen att min moster Britt är med, gör det väl inte sämre. Jag saknar henne så ofattbart mycket.

Jag blir ofta nostalgisk, ibland till en extrem gräns. Jag kan känna mig gråtfärdig över att inte ha fått uppleva dåtiden. När jag inte ens fanns till. Långt innan det, när mormor och även hennes mormor var ung! Min stora dröm vore att även om det bara var för 1 minut, få hoppa in i dessa bilders verklighet och bara känna lite på känslan. Alla synintryck, färger, människor och detaljer. Hur det doftar och hur det låter. Musik och hur människor talar. Känslan av allt. Det gör ont i mig att aldrig få veta. Men jag är så himla glad över att min familj varit så duktig på att dokumentera så att jag åtminstone kan få en glimt av det. Tack.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

CLIMBING WALLS

Jag har bott i Sveriges näst största stad i 11 år men ändå finns det så mycket jag inte har sett. Lite trist, då utbudet faktiskt är oändligt om man bara letar. Restauranger, caféer, butiker, museum och för att inte tala om aktiviteter. Eftersom jag tidigare i höst letade en överlevnadsplan billigare än att boka en resa till andra sidan jorden och samtidigt pysslar med projekt bli fit (det går framåt, sakta men säkert, med betoning på sakta) så är det ju helt perfekt att testa olika sportiga aktiviteter!

Idag besökte vi Klätterfabriken i Gårda. Jag har klättrat en gång tidigare under gymnasiet och minns bara min svindel då jag ett par meter upp kom på att juste fan, jag är ju höjdrädd. Idag gick det något bättre och vi kämpade oss uppför olika väggar tills handlederna bara bestod av mjölksyra. Jäklar vad skoj det var. En tuff utmaning, som vi alla klarade med bravur. Faktiskt står det redan på listan att besöka två andra klättergym som efter lite research ser lite större och häftigare ut… riktigt bra träning och härlig aktivitet som jag varmt kan rekommendera :)

image

Leave a Comment

Filed under Allmänt

TA INGEN SKIT

Jag har sagt upp mig och bytt jobb. Det tar 12 minuter att gå till min huvudsakliga arbetsplats, och till gamla nyponet som jag också jobbar på ibland så tar det 15 minuter med promenad och spårvagn. Ska nog köpa en cykel. Jag behöver aldrig kliva upp klockan 03:50. Jag har trevliga och stöttande kollegor som (so far I know) inte hugger en i ryggen för att själv verka bättre. En bra ledning. Sämre lön, men det jämnar ut sig med den nytta jag gör. Idag och i morgon är jag ledig, bara sådär mitt i veckan. Då har jag tid till att plugga och träffa lilla Alice. Får inte köra några RS6or, Ferraris eller ens någon Porsche Panamera utan rattar snarare rullstolar numera, vilket å andra sidan ger en bättre muskler och motion.

Jag har energi och jag orkar. Att säga upp mig var nog det bästa jag gjort det här året. Ta aldrig nån jävla skit.

1 Comment

Filed under Allmänt

LISA VIOLA

Hon blev 99 år 3 månader och 6 dagar innan det starka hjärtat faktiskt till slut inte orkade slå mer, ikväll den 22 oktober 2014. Järnladyn som levt under två världskrig och som dessutom gjorde det ensam. Utan karl vid sin sida, och barn hade hon inga heller, men ändå var hon aldrig själv för alla ville nog tillhöra hennes familj. Lisa var min mammas faster och en enastående och envis gammal dam. Jag skulle sagt tant, men jag har under hela min uppväxt rynkat på ögonbrynen åt folk som sagt ”tant Lisa”, som att hon skulle identifieras som en gammal tant. För mig har hon alltid varit och kommer alltid bara vara Lisa.

När vi som små tog varje chans att gå stigen genom skogen från mormor, upp till hennes ljusgröna lilla hus på två små små rum och kök. Kakor och bullar. Såna där bullar med glasyr och mandelflagnor på, som hon stekte i panna på spisen. Alltid fanns det nån burk med hembakt i skafferiet hon rotade fram, om inte det togs fram en glassburk eller köpta (!) pepparkakor. Och så kaffet förstås. Lisa var väluppfostrad och frågade oss små barn om vi ville ha kaffe. Väluppfostrade som vi också var tackade vi ibland ja, fast det smakade pyton. Bäst var det om man fick ta en sockerbit och doppa i de vuxnas kopp för att sedan suga i sig den söta kaffesmaken. Så gott.

Lisa dukade till långbord och bjöd oss på såväl älg som fisk, fastän hon var runt 90 år. Hon åkte själv ut i sin träbåt och drog nät. Hon gick själv ut i skogen för att napp snåttren som hon sen bjöd oss på, med bara lite socker på. Jag minns hur vi under ett åskoväder satte oss i hennes lilla orangefärgade bil med gråa tygsäten, för där var man skyddad. Jag och min syster där bak, moster och Lisa fram. Hur Lisa var så äventyrlig och häftig, inte som alla andra tanter. Hon var ju ingen tant. Hon visade sjöborrar från något tropiskt land och byggde en lappkåta i mimiatyr av mossa och bark med oss på gräsmattan. Vi tittade i hennes fotoalbum och åt hårda karameller från den fina kristallskålen på bordet. Byggde kojor med hennes tusen kuddar i soffan och fikade på baksidan när det var sol. Lisa var häftig och bra. Under hennes sista år hemma envisades hon med att fortfarande gräva potatis fast hon var över 90 år. Ibland fanns livslusten och hon planerade vilka blommor hon skulle sätta ut till nästa år, men ni vet. Är man så gammal att de flesta vänner dött ifrån en, så har man nog hunnit förbereda sig för att själv också lämna jordelivet. Fast jag sa alltid att hon skulle få brev från kungen på hennes 100-årsdag, för den damen var det närmsta odödlig…

Mamma har pärmar med dokument skrivna av Lisa. Hon har med knagglig handskrift, skrivit ner berättelser om hennes barndom och uppväxt. Instruktioner på hur de tvättade kläder och gjorde skor. Berättelser om hur hon ensam på skidor fick ta sig mil genom skogen för att ge ett dödsbud. Mamma har hjälpt till att renskriva delar av det. Lisa var enormt duktig på att dokumentera allt och har flertalet filmer från då min mamma var liten till och med. Den sista tiden fick vi besökare själva skriva i hennes dagbok att vi hälsat på och vad vi gjort. Fina fina Lisa som ville spara på all information och dokumentera för framtiden. Vilken rikedom att ha levt så länge.

Och. Vilken enorm lycka hon haft att ha just min mamma som brorsdotter, bättre hade hon aldrig kunnat få. Hon har under de senaste åren varit Lisas bästa vän. Ni vet, det händer så lätt att man glömmer bort de gamla… inte mamma. Lisas stjärna kommer nog alltid lysa extra starkt för alla timmar hon lagt på att vara Lisas vän. Oavsett om det bara handlat om en kopp kaffe så har hon varit där nästan varje dag så länge hon varit hemma för att göra Lisas tillvaro lite bättre, tråkigt som det nog kan bli på ett äldreboende. Det är så guld värt att ingen kan nog förstå vilket hjärta min fantastiska mamma har som aldrig glömt bort Lisa utan alltid funnits där.

Det mest fascinerande var då jag förra året fick veta att Lisa var en högt aktad chef inom handikappomsorgen i Lycksele. Henne snäste man inte åt men samtidigt minns folk från den tiden henne som väldigt snäll. Och Lisa var den första att ta initiativ till att ersätta de gamla galna anstaltsliknande ställena med nya gruppbostäder så som de ser ut idag! Grymt imponerande, men inget hon ville skryta om då jag frågat om det. Att jag och Emelie, hennes brors barnbarn, följer i hennes spår. Det var en stolthet att kunna berätta för henne vad vi jobbar med.

I augusti träffade jag Lisa för sista gången. Siri satt som alltid bredvid henne på rullatorn och precis som alla gånger vi setts de få senaste åren så tog hon min hand och kramade lite extra hårt än vad hon brukade förr då jag skulle gå. Som ett farväl om vi inte skulle ses mer. Åh jag är så glad att hon funnits till.

Lisa höll ut i två veckor i livets absoluta slutskede. Ikväll släppte hon taget. Järnladyn. Det är en sorgsen lättnad över att det äntligen är slut. Att hon nu får sova i ro för evigt utan smärtor och krämpor. Och jag ler då jag tänker på att det är många i himlen som får återse henne. Men oj, vilken tomhet…

image

2 Comments

Filed under Allmänt

image

image

image

image

image

image

image

image

Drömmiga dagar man haft då. Perfekt väder, ofattbart gudomlig mat (skojar inte om de x antal kilon jag gått upp – så värt det!!), en del dauqiris och San Migels. Snorklat, kört seabob och legat och slappat i solen. Portal, Magaluf och givetvis Palma. Udda poolparty och så bra sällskap. Tycker om Palma! Och båten :) trist att återvända till verkligheten denna kyliga måndagmorgon, men dessa dagar kan jag leva länge på…

På återseende, Mallorca! Förhoppningsvis rätt snart…

Leave a Comment

Filed under Resor

KOH TAO

image

image

Av alla öar och stränder vi besökte under första besöket i Asien förra våren, var det en som alla föll för lite extra. Det var inte den kritvita potatismjölssanden på Koh Lipe, de milslånga vidderna på Langkawi och verkligen inte Kuta Beach på Bali. Det var Koh Tao och Sairee beach. Här låg vi i hängmattor och blickade ut över havet och solnedgången. Skriket från fåglarna då himlen började mörkna, lekande hundar vid vattenbrynet, fotande glada turister som vi skrattade åt. Vi tittade på blixtar långt ute till havs och det blinkande ljuset från båtar. Vi åt frukost, lunch och middag på Sairee. Döpte alla hundar och dansade på Cancuns bardisk om kvällarna och långt in på sena natten. Jag har aldrig sett vare sig bråk eller misär under tiden vi spenderat där. Det är bara ett rent lyckoparadis. En australiensisk kille jag träffade på där hade rest jorden runt i två år. Av alla ställen han besökt, så klappade hans hjärta för Koh Tao och nu är han precis hemkommen från ett år där. Alla åker dit för att leva, och det var där vi fann flest vänner.

Det är äckligt, för mord händer. Det händer här i Göteborg, i idylliska områden och trasiga förorter. Mammor pojkvänner och små barn drabbas av vrede och sjukdom, och deras liv tas ifrån dem. Det händer ju. Jämt. Ändå blir jag så förkrossad över att det händer så ursinningslöst i paradiset… på den strand och ö som jag älskar. Det kunde vara vi. Någon av oss. Det kunde hänt var som helst och när som helst, men ändå blir jag så berörd. Hur många gånger vi vandrat i mörkret på Sairee beach.

image

På samma sätt som jag efter flygkraschen i Ukraina insåg att det planet med den avgångstiden med samma resrutt och flygbolag har jag rest med. Det kunde ju varit jag som satt där några månader tidigare, med vackra malaysiska flygvärdinnor med perfekt lagd makeup och snäva klänningar i fina mönster. Som kanske jobbade på denna flight som nu inte finns.

På samma sätt som det kan vara jag som blir ihjälkörd eller vad fan som helst hemma i Göteborg. Hur kan det kännas närmre att två ungdomar blir mördade flera hundra mil bort snarare än då någon blir ihjälskjuten på Hisingen?

image

Jag älskar Koh Tao, det är ett paradis jag ständigt tänker på och en ö jag vill återvända till oavsett vad. Hoppas inte folk blir rädda efter vad som hänt. Det hade ju som sagt kunnat hända var son helst.

image

Leave a Comment

Filed under Allmänt

MALLORCA

Det är kanske fortfarande många som tänker äcklig charter med spyende ungdomar och svenska butiker då de hör ordet ”Mallorca”? Ska väl erkännas att även jag haft dessa tankegångarna och aldrig haft något direkt sug efter den spanska lilla ön i Medelhavet… men ack så fel man kan ha, så här med facit i hand direkt hemkommen därifrån. Mycket kanske berodde på att vi inte spenderade vår tid i t ex Alcudia eller Magaluf, utan i huvudstaden Palmas ”Soho”, Santa Catalina.

Palma påminner mycket om en av de städer jag fullkomligt älskar; Barcelona. En mysig gammal stad med trånga gränder och häpnadsväckande vackra byggnader. Avstånden är korta och en motorväg delar (tyvärr) staden innan man kommer ner till havet, som består av en enorm hamn med lyxyachter uppradade efter varandra (mer om det sen…) och även en strand som vi dock inte kollade in denna resa. Santa Catalina där vi bott är oerhört mysigt och gatorna kryllar av små tapasrestauranger och barer. Dessutom bara ett stenkast ner till hamnen och en kort promenad till centrum med en del shopping. Helt perfekt!

image

Typiskt spanska gator. Så mysigt.

image

image

Söta hundar och lika gulliga butiker.

image

Eftersom jag till skillnad från mamma som stannar tills på onsdag, bara hade tre dagar på mig, så gällde det att krama ur allt av vad den lilla ön kunde erbjuda på så kort tid. I fredags tog vi därför ett gammalt tåg som luffande skulle ta oss till västkusten och en by som heter Soller. Tåget levde om fruktansvärt men det var oerhört vackert att åka genom berg och dalar, förbi olivlundar, citrusträd och pittoreska byar. Väl framme i Soller bytte vi till en spårvagn som tog oss till Port de Soller, även det en fin resa genom torg och trånga gator.

image

image

Dödsmysigt!

Tyvärr var vi två blåögda turister redan på biljettkontoret i Palma då killen i luckan lurade oss att köpa en båtbiljett till Sa Calobra där stränderna och vikarna skulle vara SÅ bra, stranden i Soller var visst inget att ha, stor men inklämd i hamnen. Sagt och gjort satte vi oss i båten och åkte iväg… resan var oerhört vacker med klippväggar som reste sig säkert 100m upp.

När vi kommit fram till Calobra höll vi på att skratta ihjäl oss. En stenig sketen strand som var 20 m bred och ovanför 10 olika restauranger med garanterat lika dålig mat allihop. Jaha, det var bara att gilla läget… vi hörde ryktet om grottor så vi följde med svärmen av turister som vandrade iväg och vi tänkte att okej det är nog där det händer. En fin promenad genom grottor, faktiskt, men när vi kom ut till the place som turistbyråkillen pratat så gott om fanns där en stor stenplätt omringad av branta berg. En liten stenig strand där turister låg som packade sillar. Det var alltså allt. Jag tog ett dopp, vi solade lite, kollade in bergsgetter som klättrade efter klippväggarna och sen ville vi bara till Soller igen.

image

image

image

Tur att det var fotovänligt och glassen var god hehe. Jag kan däremot tänka mig att det är häftigt att åka längs vägarna vid Calobra, de är väldigt poppis bland cyklister bland annat. Men sol- och badtörstiga semesterfirare? Absolut inte.

Tyvärr hann vi då inte se så mycket av Soller vilket vi gärna gjort då det var supermysigt av det vi såg från spårvagnsresan. Men då har man kvar något till nästa gång :)

Igår skulle vi åkt till stranden Illetas ca 15 min bussresa från Palma, men sjukdom satte stopp för det så det blev en lugn dag på solterassen och tre rätters lunch i området. Inte alls tokigt det heller :) en kväll hann vi promenera från Santa Catalina till shoppingcentrat Porto pi, en lite väl lång men fin promenad, så härligt med en bra strandpromenad. Och vilka shoppingfynd :) Syndat i mängder har jag också gjort, kolhydrater för ett år tror jag. Men är det semester så är det.

Jag gillar Palma, och älskade värmen! +30c varje dag, fast solen är inte så stark så varken röd eller brun kan jag påstå att jag är, men såå härligt och OM jag var värd denna semester, och vad jag behövde den… så lycklig.

Det bästa av allt..? Om 2,5v åker jag dit igen med annat sällskap för att spendera tiden ute till havs. Längtar ihjäl mig!!!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Jag är duktig och går på gymmet. Det är så skönt, att spärren äntligen släppt. Jag är motiverad och jag vill. Jag tror att det var klokt att ändra min kassa kost till det bättre och börja känna resultat så, steget mot att ta på sig gympadojorna var mycket enklare. Jag har alltså aldrig tränat, om man inte ser till min korta simkarriär tills jag var typ 12. Jag har ingen grundkondition. Sport och träning är en helt främmande värld. Det blir en spännande vinter, men de första stegen är redan tagna, så nu är det bara att fortsätta.

IMG_0725.JPG
Relevant bild… Men svampplockning är ju också en slags träning i sig och dessutom galet kul att leta guld i skogen!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

RIP

Ha inte din iphone i fickan då det spöregnar helt sinnessjukt och du bestämmer dig för en promenad. Det kan resultera i att du i vredesmod går och skaffar dig en Samsung istället.

Fattar inte hur skiten fungerar, men jag har ett spel som heter Pug run som är roligt.

Utöver det har jag en loco träningsvärk. Satan i gatan vad jag ska träna i höst och vinter. Lyfta skrot och springa flera mil. Bli stark, tight och smidig så alla kommer fråga efter mina knep. Haha. Skojar inte ens nu.

Varför har jag en blogg, undrar jag? Jag har glömt hur man skriver eller vad man har den till. Det här kändes ju extremt nödvändigt.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Våren var otrolig. Fin och tacksam, även om den ordentliga värmen var sen. Sommaren, ja kom igen? Det var nog den bästa jag upplevt! Så varm och solig att man blev knäpp på att det aldrig regnade.

Nu kom baksmällan. Det är den 19 augusti och i morse när jag gick genom mörker till spårvagnen så piskade spöregnet mot mina kinder. Susande storm, frusna ben, sån där kyla som man inte kan gömma sig från eller klä bort, man bara fryser. Som den värsta novemberdag.

IMG_0593.PNG

Hur länge ska man klara av detta? Vetskapen om att det kanske kan se ut såhär, blandat med minusgrader och regn, fram tills i april, ger mig svindel. Det är fan 7 månader. Nästan en fullbordad graviditet. Ett helt nytt livs skapelse. Kväljningar.

Inte okej. Vad gör man för att överleva? Tidigare två vintrar har jag haft minst en månads Asienvistelse framför mig. Nu har jag tre heldagar på Mallis inbokade om 3 veckor, vilket förvisso känns sjukt nice men kom igen. Jag vill ha tre månader, minst. Allra helst emigrera. Forever.

Hur ska vi klara av det här. Det har knappt börjat och jag känner mig redan förstörd och köldskadad. Jag måste nog göra upp en överlevnadsplan…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Idag jobbar jag min första dag som fast anställd. Lite skrämmande för en frihetskämpe som jag är, på samma sätt som det också är en skön trygghet. Det här hade jag aldrig kunnat tro för 6 månader sen. Eller låt säga, 6.5 månader sen. Då jag inte ens hade den blekaste aning om detta jobb som jag blev efterfrågad till! Aldrig att jag kunnat föreställa mig det. Vem vet vad jag gör om 6 månader igen? Eller om 1 år? Jag har tusen planer och drömmar. Detta var inte inräknat, men livet tar en i olika riktningar. Det är nog viktigt tror jag, att inte planera så noga och långt. Så länge idag och i morgon fungerar. Sen kan ju precis vad som helst hända, det är denna anställning ett bevis på.

Om det känns annorlunda? Nja. Inte ännu. Men snart, det hoppas jag!

Leave a Comment

Filed under Allmänt